Bild: Myrtengården
Artikel från Hemvännen Mars 1876
Ett besök i Alhambra
Efter "En målares anteckningar" av Egron Lundgren
Redan klockan fyra på morgonen, det vill säga före solens uppgång, voro vi på vägen till Alhambra. Vi voro otåliga att få se det; solen har redan betraktat Alhambra nu snart i flera hundra år,-- för oss var det första gången.
På andra sidan Darro voro vi snart inne i de trassliga gator, som leda till Karl V:s gamla stadsport och parken, som omgiver Alhambra. Det går uppåt mellan höga lummiga träd, mellan plaskande fontäner, och man når snart Rättvisans port (La puerta de justicia), första ingången till Alhambra, när man kommer från Granada. Det är öfver denna port, som man ser inhuggen i stenen den uppsträckta handen med den arabiska nyckeln, hvilken gifvit anledning till så många fantastiska trolldomshistorier. Genom denna post och förbi några lata gäspande soldater kommo vi snart ut på de öppna oregelbundna platserna i de gamla moriska fästningsverken. Vår vägvisare förde oss, att börja med, till La torra de la Vela. Det var så bittida på morgonen att, ehuru solen redan var uppe, madamen som vaktade tornet ännu icke hade öppnat ögonlocken, än mindre porten, på hvilken vägvisaren derför en lång stund måste bulta med en stor gatsten, innan gumman hade hunnit att i hast göra sin toalett och taga imot oss. Uppför den vinkliga och slingriga torntrappan kommo vi sedan till den flata terrassen öfverst uppe, hvarifrån utsigtens skönhet verkligen öfveraskade oss. Man ser öfver hela den omkringliggande näjden, hela utsträckningen af la Vega, en omkrets af åtminstone tio svenska mil -- liksom infattad i de snöbetäckta bergskedjorna Sierrra Nevada, Sierra Elvira, Parapanda och hvad de alla heta. Det var förtjusande att se hela denna stora utsigt i första morgonbelysningen, medan skuggorna, ännu långa, liksom sträckte sig sömniga, under det att de rödblommiga dagrarna tycktes nyss ha vaknat. Till och med min reskamrat, fast han hade blåa glasögon med gröna taftlappar, blef så hänryckt och betagen af den förvånade färgprakten, att han bad att få låna min blyertspenna. Det var dock icke hans afsigt att dermed försöka måla hvad han såg, han rusade endast omkring och skref på ett dussin ställen på väggarna "wonderschön, wonderschön" -- kanske för det att han tyckte, att det tyska ordet klingade snarlikt arabiska och kanske påminde honom om "el suspiro del Moro", morens sista suck.
Det var från detta torn, som den spanska kungliga flaggan först vajade den 2 januari 1492 efter Granadas fall. Vid den folkfest, som ännu alla år samma dag firas till åminnelse af denna seger, bruka stora skaror af traktens invånare krångla sig upp för denna torntrappa, emedan flickorna tro, att hvar och en, som kan få slå ett dugktigt slag på den gamla klockan, säkert blir gift under årets lopp. Gumman klagade, att hon hade blifvit döf utaf det grufliga ihållande skramlet.
Derifrån spatserade vi ner till den oansenliga grönmålade port, som leder in till Casa Real eller det egentliga gamla moriska kungshuset. Alt tycktes mig vara mindre, än jag hade förestält mig. Den första gården har på midten en klar, smal vattendam, omgifven av låga myrtenhäckar, hvaraf gårdens namn "patio de los arrayanes" (myrtengården). Man kan från denna första "patio" se in i "la sala de los embajadores" (ambassadörernas sal) och i "lejongården" med sina pelargångar och sin marmorbrunn. Alla kolonner äro af hvit marmor, vid pass nio fot höga, mycket spensliga; för att nu stödja den fint genombrutna gipsväggen, som de knapt förmå uppbära, har man på många ställen nödgats sätta upp fula stockar såsom sträfvor, så att det hela ser ut nästan som en brabantspets stoppad med segelgarn. Under den hvita fontänen stå de tolf gamla moriska lejonen och grina ännu som åt Boabdil och Linda Raja. Omkring denna lejonbrunn löper en arabisk inskription, som är uttydd: "Flödande vatten stillar lejonens törst, men förfärlig är vår kalif på slagfältet. Denna ljufliga blomstergård är under Guds beskydd, och intet vilddjur vågar nalkas dit". Öfver allt synas spor efter färg, så väl på de fyrkantiga kapitälen som i stuccko-broderiet på väggarna. Taken i några af salarna äro en sammangyttring av sexkandet med förgylda fasetter, diminutiva kupoletter, liksom upphängda i täta knippor, stödjande sig på hvar andra och sträfvande uppåt till den högsta medelpunkten. Och i guldskimret blomstrar det ännu liksom nejlikor och förgätmigej, det är vermillon och ultramarin. I somliga salar äro de flata plafonderna af trä (afrikanskt furuträ, kalladt aar), inlagda med bitar af olika träslag, liksom i marqueteriarbete. De gamla höga moriska dörrarna hafva äfven trä-inläggningar i stjärnformer. Panelningen består af symmetriskt ihopsatta olikfärgade porslinsbitar, ett slags mosaik, som kallas "azulejos". De ursprungliga golfven i salarna äro af stora finslipade marmorhällar. Öfver dörrar och fönster och rundt omkring äro infattade arabiska inskriptioner i grant utsirad kufisk stil med långa slängar, krokar, prickar och förgyllningar.
Vi gingo hela förmiddagen omkring i Alhambras alla gårdar, salar och kyffen och derefter genom Torre del Pico upp till Generalife . Vi träffande der snart en liten vacker och liflig gosse, som genast hemtade en stor nyckelknippa och sedan förde oss omkring i detta lilla paradis. --I rummen finas gamla porträtt av Boabdil och af Ferdinand och Isabella. Der hänger äfven en tafla, som tros föreställa de galejor, med hvilka Kolumbus upptäckte nya verlden. De höga, kolossala cypresserna i trädgården äro säkert kvarlefvor från den moriska tiden och Zorayas eller sultanens cypress är i folktraditionen ännu förbunden med de galanta äfventyr och de hofintriger, som ledde till Abencerragernas mord kort före Alhambras fall.