Parti af staden Kandia från landsidan
Parti af staden Kandia från sjösidan
Artikel från Svenska Familj-Journalen februari 1880
Kandia
Midtellänken i den ökedja. som från Medelhafvet stänger grekiska arkipelagen, utgöres af en ö, som under dubbelt namn blifvit dubbelt ryktbar: Kandia eller Kreta. Hållande något mer än 28 mil i längd och i bredd 3 till 9, är ön i sjelfva verket blott en bergsrygg, hvilkens högsta topp, Psiloriti, med en höjd af 8,000 fot öfver hafsytan, största delen af året är täckt med snö. Jordbruket är den vigtigaste näringsgrenen, men öns materiella kultur kan ej sägas stå högt oaktadt sin rika fruktbarhet. Hufvudstad är Kanea och Kandia, Relimo och den präktiga hamnstaden Spina-Longa äro dessutom öns viftigaste städer.
Hufvudbefolkningen utgöres av greker; företrädesvis i de större städerna och deras omnejd äro muselmän bosatta: greker och turkar tillsammans utgöra omkring 200,000. I etnografiskt hänseende markligast äro säkerligen abadioterna, hvilka på en högslätt öster om Castel-Nuovo, mellan Psiloriti och hafvet, äga tjugo byar, fördelade mellan ej fullt ett tusen hushåll. De härstamma från araberna, hvilka i nionde seklet (829) bemäktigade sig ön, och de förneka ej sin börd, fiender, som de visa sig mot kringboende greker, och sjöröfvare mot hvem som helst -- vid tillfälle. Solbrända, magra, men spänstiga, hafva de ett rätt vackert utseende.
På sydvestra kusten bo skioter ("greker från Spakia"), hvilka anses för de gamla kreternas afkomlingar i rakt nedstigande led; de äro infödingar på ön sedan århundraden, så mycket är visst, och de utmärka sig för vacker kroppsbyggnad, oförskräckthet, okuflig fosterlandskärlek, ja, med ett ord, för de gamle hellernas såväl goda som dåliga egenskaper. De hafva aldrig förlorat sin sjelfständighet, och turkarna hafva dyrt fått köpa sitt vacklande herravälde öfver dem.
På Kreta vaknade allra först, just till följd av öns läge, det grekiska lifvet hos de dorer, som der nedsatt sig: der uppstod det första grekiska välde, ett sjövälde; derifrån hemtade ursprungligen både Sparta och Athen sina lagar, och om dess hjeltar röra sig flere af Greklands och Romas sagor. Deribland äro också de bekanta sagorna och Dädalos, som åt Minos byggde labyrinten (se denna tidskrifts 16:de årgång, sid 269) och om Ikaros -- Kreta förlorade tidigt nog sin stormaktsställning i Grekland, och då konungadömet i dessa stater aflöstes af aristokratiska republiker, fick Kreta den författning, som man brukar studera i Sparta, den, som hela antiken igenom betraktades med vördnad af alla den gamla tidens lofprisare.
Långt in i den romerska kejsartiden voro de kretiska bågskyttarna berömda såsom de yppersta i verlden; från Kreta voro den mästare, Ktesifon och Metagenes, som byggde ett af verldens sju underverk, Dianatemplet i Efesos; om kreterna skrefvo den grekiska skalderna efter Homeros gerna epigram, och ett sådant har blifvit ryktbart genom apostelen Paulus´citat.
En arabisk höfding eröfrade ön 823 från östromerska väldet. Han anlade der en skans, El-Khandak ("fästet"), sedermera staden Kandia. Ön blef nu ett tvisteämne mellan araber, greker och venetianare. Under dessa hvarandra följande herrskare tillväxte staden dock hastigt i storlek.
Redan 1645 hotade turkarna honom och 1667 kommo de på allvar såsom belägrare. Venedig räknade i sina led hjelptrupper från påfven, Frankrikes förnämsta ädlingar, grefve Waldeck från Tyskland och ingeniörer; det var ett verkligt korståg. Staden måste gifva sig 1669. Gång efter annan hade han anfallits under 25 års tid; man räknade med 58 anfall, 96 utfall, 1,645 minor; staden hade lossat omkring 510,000 kanonskott; 118,754 män å turkarnas och 30,985 å venetianarnas sida hade under belägringen fallit, oberäknadt dem, som stupat i öppen strid. Ännu i våra dagar hafva kandioterna upprepade gånger sökt häfva turkarnas maktställning på den sköna ön.