Bilder scannade från boken. Det finns inga upplysningar om fotografen i boken, men han har nämnt sin Hasselbladskamera några gånger. Jag tyckte det var intressant i alla fall att se hur det såg ut för ca 100 år sedan.

(sid 365)........ Den 22 mars var en solig och varm dag i Peking, vi trodde våren på allvar var kommen. Men på natten började det regna och den 23 på morgonen såg Pe-king ut som en dypöl - alla händelser en ofantlig under det de mongoliska bergen glänsde i en helt och hållet ny och ren snöskrud. Kölden var åter kännbar och vädret allt annat än lämpadt för resa. Men jag hade nu en gång beslutat att denna dag åka till Shih-san-ling- och hade således intet annat att göra än krafvla mig upp i en af Pe-kings tortyrkistor. Då jag säger, att jag ämnade åka till Shih-sann-ling är detta ej fullt sant; jag ämnade stanna i Tjang-ping-tjå för att följande dag besöka grafvarna. Ty Shih-san-ling - det vill säga de tretton grafvarne - är mingdynastiens mausoleum. Efter tre veckors förvekligande hotellif kändes det rätt underligt och föga angenämt att plötsligt få sitt hufvud med våldsam fart slungadt mot kärrtaket, men jag var redan efter andra stöten åter inne i situationen. 
         Jag är fullt beredd på att vid skildringen af min utfärd ur städernas stad bli anklagad för öfverdrift, kanske lögn. Men det må vara. Gatorna i bogdochans stad likna allt mer än gator; man skulle, tror (sid 366) jag kunnat komma fram där med en liten ångslup. Men utanför murarna var det än värre. ...............

(sid 367)....Man tycker sig i Sha-he-hsien ha bergen alldeles inpå sig. Topparnes glimrande hvita hufvor glänsa i solen och klipporna rödvioletta färg lyser igenom här och där. Det är ett skådespel, åtminstone ovanligt (sid 368) för den som släpat sig fram genom Hoang-hos sandiga bäddar och Sychi-lis oändliga slättmarker. Emellertid ha vi ännu en fem mil innan vi verkligen nå bergens främsta lägsta utlöpare vid Tjang-ping-tjå, en stad som är en miniatyrbild af Pe-king. Här äro vi så nära intill bergets fot, att de längre bort belägna snöhöljda topparne undandragit sig vår åsyn. Berget är likt en ofantlig rödviolett mur som afstänger allt vidare framträngande. Och i själfva verket finns här ingen passage, Nan-kou-passet ligger längre vesterut. Men därinne bland klipporna sofva ingkejsarne i sin vida, lik en amfiteatersig öppnande dal. Under natten föll ytterligare snö i bergen så att den rödvioletta väggen var i det närmaste hvit ända ned till stadens murar då vi bröto upp för den första intill grafplatsen ledande triumpbågen för att till fots genomvandra det vida fältet. ett rätt ansträngande arbete, då afståndet från denna triumfbåge till den största af grafvarna är en dryg fjärdingsväg. Om jag ej vore utan alla önskningar i afseende på förfogande öfver min stofthydda skulle jag vilja bli jordad i mingkejsarnes mauloselum. Jag har sett furstegrafvar litet hvarstädes i världen och (sid 369) alla ha de varit instängda, unkna, mörka, dystra, trots den ofta pråliga grannlåten, men jag har aldrig sett en begrafningsplats, vare sig furslig eller för profanum vulgus afsedd, till den grad storartad, till den grad stämningslik som denna. Nekropolen bildar en cirkel med nära 2,000 meters radie, till fem sjettedelar omgifvenaf höga, fantastiskt sönderklyftade berg, söderut skyddad genom höjderna vid Tjan-pong-tjå, en från den öfvriga världen afstängd ofantlig, fullt öfverskådlig slätt. Invid den norra hälften af cirkelpereferien ligga de tretton grafvarne, hvar och en ett af röda murar omgifvet, med ek, pinier och cypresser rikt bevuxet etablissement med torn och tempelhallar, hvilkas gula tak lysa i solen.
         Utanför nära nog hvarje grafvård ligger en by, där bland andra grafvaktaren har sitt tillhåll, som han ytterst ogärna lämnar för att öppna grafgårdens portar och i alla händelser ej utan klingande ersättning. Men de små byarne med de låga husen äro så grå, så obetydliga att de försvinna på den vida slätten, hvars ödliga stillhet de ej förmå bryta.
         Man bör besöka Shin-san-ling en dag då som nu snön ligger tjock (sid 370) på bergen, då de gnistrande hvita , spetsiga topparne blicka ned på de röda, i tät, mörk grönska inbäddade grafplatserna och då vårsolen låter sitt klara ljus flöda ned öfver den vida slätten, de sofvande härskarnes kejsardöme. Men kom, följ mig, skall jag föra eder till kejsar Yonglos graf, den största af dem alla! Vi stå utanför den ofvannämnda triumfbågen, byggd av krithvit marmor med grönlaseradt tak. Ehuru triumfbågen är mindre rikt arbetad än många jag förut sett på min väg till Peking, är den dock "numble wan" bland alla kinas triumfbågar, icke minst därför att den är skonad af både tid och människor. Och detta är underligt nog, då den har en för kinesiska byggnadsverk anmärkningsvärdt hög ålder, nära 360 år. Ha vi passerat triumfbågen så möter oss emellertid förstörelsen i form af en i ruiner liggande stenbro, hvarifrån en fordom stenlagd, nu af vatten förstörd väg leder till en väldig rosenröd port, Ta-hyng-men, som fordom bildade själfa hufvudingången till den då af murar afstängda nekropolen. Murarna äro emellertid försvunna och den rätt illa medfarna porten står ensam och öfvergifven midt på slätten, med ett utseende som insåge han ej rätt ändamålet med sin existens. 

(sid 371) Bortom den röda porten följer ett likaledes rödt torn, hvars undre våning består av en öppen hall, i hvilken en stentafvla hvilande på en kolossal sköldpadda är rest...............  

..........Rundt om tornet stå fyra rikt arbetande marmorpelare, hvardera å toppen bärande ett vilddjur, ett mellanting mellan grip och lejon. Men bortom tornet (sid 372) vidtager Shih-san-lings, jag vill ej säga största, men underligaste sevärdhet. Det är djurens aveny, en 300 meter lång snörrät gata, kantad på båda sidor med i gråfläckig sandsten huggna djur. Å hvardera sidan om vägen finnas två lejon, två enhörningar, två kameler, två elefanter, två vilddjur af kineserna tji-lin - ett mellanting mellan lejon, hyena och åsna samt två hästar. Hvartannat djur är afbildadt i stående, hvartannat i sittande, eller då man som kamelen, elefanten och hästen har förhinder för att sitta, i liggande ställning. Djuren som äro i något mer än naturlig storlek och huggna hvardera ur ett enda stenblock, äro så när som på ett och annat kantstött öra väl bibehållna.
           Men kejsarens stora vakt är ännu ej slut. Norr om de sista hästarne komma mandarinerna, först två militära och därefter fyra civila på hvar sida, äfven de huggna ur samma slags sten. Det är svårt att af en beskrifning få en föreställning och det intryck denna enastående aveny gör, men denna föreställning torde underhjälpas af meddelandet, att det är hart när omöjligt att få hästar och åsnor att gå fram genom densamma. Man bör vara en himmelens son för att (sid 373) komma på en sådan tanke som denna. Djuren ha allesammans en högtidlig, litet sorgmodig uppsyn som det en grafvaktare ägnar och anstår; endast lejonet och thi-lin grina ilsket, under det mandarinerna stå försänkta i djupt begrundande. Med denna aveny, som afslutas med en röd triumfbåge, är det egentligen slut med Shi-san-lings monumentala, utanför grafvårdarne liggande sevärdheter, om man ej dit vill räkna sen väldiga stenbroarna, af hvilka de flesta äro svårt skadade av sommarfloderna. Nu ligga de steniga flodbäddarne torra och de rasade brohvalvens spillror tala förgängelsens språk på denna dödens paradplats. 
         Men låtom oss gå till Young-los graf, till hvilken en med flata, hvitglänsande stenhällar lagd väg leder. Vi se långt i fjärran de röda murarna och de gula taken lysa fram ur den mot de krithvita bergväggarne skarpt framträdande märka grönskan. Så äro vi utanför de stora portanse, stängda och förbommade som alla tempelportar i det himmelska riket. Byn ligger långt borta och pröfva kraften af våra lungor för den händelse någon skulle befinna sig inom helgedomens murar. Och sedan vi en stund upphäft gälla nödrop kom en man och frågade ut genom portspringorna hvadan vi skriade. Efter en (sid 374) stunds köpslående och prutande drog han undan en bom, hvars dimensioner tycktes antyda att den var afsedd att kunna motstå en stormlöpning och lät ss inträda i helgedomen. Det är en enda ofantlig, med cypress och ek bevuxen park, inom hvilken tre röda hallar med gula tak resa sig på gulhvita marmorterrasser med konstrikt sirade, drakförsedda balustrader och där små gula porslinspaviljonger ligga halft fördolda i cypressdungarne. I den största hallen, som uppbäres af trettiotvå träpelare - hvardera en enda stock - från Yun-nan står ett snidadt och förgyllt skåp eller skrin, innehållande ett trätafla med kejsarens namn. Bakom denna hall ligger på en cypressplanterad gård själfva grafen, en trädbevuxen kulle, nära tusen meter i omkrets, (sid 375) framför hvilken är uppbyggdt ett rödt torn, innehållande i nedre våningen en bruten passage, genom hvilken man kommer upp på grafven, i öfre våningen en terrass men en stentafvla, hvilken kejsarens fullständiga namn, det vill säga det namn som gifvits honom efter döden Tjeng-tsu-wen-huang-te, är ristadt.
          Det stora grafkullen med sina sakta sluttande, gräsklädda sidor, med sina cypressdungar och bersåer af ek är som en stilla, fridfull, från världens buller afskild park. Den är typen för en graf sådan jag skulle vilja tänka mig den, en graf, från hvars höjd kejsarens ande kan skåda ut öfver den vida slätten, där den sofvande dynastien bor. Inga prunkande monument, inga inskriptioner, inga konstlade anordningar - allt detta ligger framför - blott den stora, ensliga, åt sig själf och åt naturens vård öfverlämnande grafhögen. Kejsar Yuong-lo, jag afvundas dig! Men jag afundas ej alla de mer eller mindre obskyra personer, som ristat sina namn därinne på terrassen bredvid kejsarens. E. Lundh, Baltimore, U. S. A. och Tjeng-tsu-wen-huang-te, hvilken skön samanställning! Människors äflan att med lock och pock få sig själfva förevigade är underbar. Jag kände en gång en man, som anklagade mig för bristande intresse, därför att jag vägrade rista mitt namn på Babels torn, Birs Nimrud, det oförstörbara. 
          Från spetsen av Yung-los grafkulle ha vi en härlig utsikt öfver Ming-dynastiens nekropol, från den sydligaste triumfbågen öfver hela (sid 376) den vida gula slätten till den omslutande bergringen. Där se vi hvita spetsar, glänsande i solens fulla ljus, märkare, i blått skiftande klyftor och djärft framspringande, snöfria djupröda eller violetta klippor. Söderns hela glänsande färgskala, svept i ett snöhölje och belyst af en äkta nordisk vårsol! Till höger och vänster ligga de öfriga tolf grafarne i en halvcirkel. Mingdynastien räknade inalles sexton härskare, af hvilka dock de två första ligga begrafna utanför den dåvarande hufvudstaden Nan-king och den sista, den olycklige monarken, som hängde sig i Mö-shan, på en annan plats utanför Peking.

...................
 
Tillbaka

Sonjas första sida