 |
|
 Utdrag från Reseskildring "En titt i Rhônedalen" av M. Anholm
publicerad i ...........Jag hade trott, att Avignon skulle göra ett mörkt och dystert intryck, hade tänkt mig den gamla påfvestaden liksom insvept i en dammig spindelväf af medeltidsminnen, men detta var långt ifrån händelsen. Stationen låg utanför staden, och sedan man passerat en stor trädplanterad plats, där en mängd små förfriskningsstånd sökte en svalkande skugga för sina kunder, stod man framför ringmuren, som ännu är nästan helt bevarad. Men muren på denna kant var så låg i förhållande till den mycket höga väktargången, tornen voro så nätta och sirliga, och det hela så putsadt och renskrapadt, att man snarare trodde sig stå framför ett slags dekoration i medeltidsstil än framför det en gång så fruktansvärda skyddet till en starkt befäst stad. Innanför porten öppnade sig en bred, trädplanterad aveny, som ledde upp till staden. Hvad där såg sydländskt ut! Solljuset var så starkt och hvitt, skuggorna under platanerna så djupa, som man aldrig sett i norra Europa; många människor voro i rörelse, skreko och gestikulerade butikernas etalager voro ytterst lifliga, och -- så midt på dagen det var -- hvarenda soffa under platanerna var upptagen af dagdrifvare , som sutto, hängde, lågo i alla upptänkliga ställningar och njöto lifvet efter bästa förmåga. "Hm, det är således inte endast de beryktade italienarne, som svärma för en stilla kontemplativ tillvaro ", anmärkte en af sällskapet, "och ändå har man aldrig hört talas om lata fransmän" Ett mycket vackert perspektiv visade avenyn, som småningom höjde sig och därefter utmynnade i ett torg, där trikoloren svajade från en mängd venetianska flaggstänger till ära för ett stort, nyss aftäckt monument. Bakom detta torg, som med sin mängd lifliga kaféer och sina moderna byggnader ser fullkomligt nutidsaktigt franskt ut, öppnar sig en annan och större plats. Där är tyst och stilla. Icke en butik, icke ett kafé, idel gamla byggnader runtomkring! Öfvergången är så hastig, att man genom ett trollslag försättes tillbaka i en länge sedan svunnen tid. Det är så naturligt tycker man, Petrarca har vandrat öfver denna plats i lycklig extas öfver Laura -- hvilken han , en tjugutvåårig yngling, nyss sett i kyrkan Sainte Clairee, att det just är under dessa murar han många år senare återsåg henne som lycklig hustru och moder till många barn. Men det är icke endast minne om en skalds kärlek och inspiration, som denna plats uppväcker. Att Cola di Rienzé, "den siste folktribunen" en gång har trädt in genom denna götiska port, det förstår man så väl, och man tror sig se honom komma med högburet hufvud, svärmiska blickar och trotsiga drag, komma för att anropa påfven om räddning för det olyckliga, förtryckta, af de förnämes släktstrider sönderslitna Rom. Bakom porten reser sig det ofantliga s. k. "Falluckornas torn". Det kan berätta oss slutet på hans frihetsdröm, och hur han som fånge fick göra bot för sina dristiga planer. Som läsaren har anat, är det det gamla berömda påfvepalatset, som dominerar den plats, där vi nu stå. Med sina 32 m höga, tinnkrönta murar, sina små fönster, sina väldiga torn liknar det mera en fästning än ett palats för världens förste biskop. Mörkt och dystert reser det sig vid torgets högra sida, och tusen skrikande svalor omkretsa det i ängslig flykt. När man ser det, får man just ej intryck af, att påfvarne kände sig mycket trygga i den själfvalda landsflykten, och fästets omfång vittnar om, att de nog ej så snart tänkt återvända til sina bråkiga, romerska undersåtar. Borgen ligger på sluttningen af ett litet berg, hvilket reser sig hastigt till en höjd af 100 m, och sedan tvärbrant stupa ned i Rhône. Något högre än borgen ligger katedralen med sitt fyrkantiga klocktorn af stora, råhuggna stenar. Detta torn fanns till, långt innan påfvarne byggde sitt palats; det begagnades då som fängelse och kunde berätta mången ryslig historia från albigenserkrigens dagar. Troligen ha i hela mänsklighetens historia aldrig sådana grymheter blifvit begångna, som då, eller i Guds namn till den grad ohelgadt. Det var påfven Innocentius III, hvilken den ohyggliga äran tillkommer att ha predikat korståg mot olika tänkande kristne och att ha utlofvat fullständig syndaförlåtelse till hvar och en, som bidrog att med eld och svärd utrota dem. Det var märkvärdigt att se, hur nitisk man blef i en hast för den rena läran! S. k. korsriddare strömmade tillsammans från norra Frankrike, Tyskland och Flandern och kastade sig girigt öfver de frodiga bygderna, de stora, rika städerna i södra Frankrike -- härjande, mördande, plundrande. Grefven af Toulouse, som gynnat kätteriet, blef beröfvad sitt land. Avignon var då en stor och rik republik. Det hade mod att förklara sig för den afsatte grefven, måste utstå en tre månaders belägring, blef taget och begåfvadt med en påflig legat, hvilken under förevändning att utrota kätteriet, införde ett oinskränkt skräckvälde. Här i tornen sutto offren.
Utdrag från Reseskildring "En titt i Rhônedalen" av M. Anholm
publicerad i Låt oss lemna dessa förskräckliga minnen! Låt oss gå förbi kyrkan och statyn av den obefläckade jungfrun samt upp på klippan! Vägen går i zigzag och kantas af pinjer och mörka cypresser. Snart befinna vi oss uppe på platån, som är förvandlad till en vacker park. Midt inne bland ännu vårgröna hängpilar låg en dam (min anm. står så i texten!), som var tummelplats för en mängd olikartade vattenfåglar; gröna gräsmattor inramade den, och näktergalen slog sina jublande drillar i dess närhet. Här var mötesplatsen för stadens familjer: mammor sutto och sydde under lifligt småprat, småbarn rusade om i yster lek och lågo på magen, gräfvande i den stora sandhögen, som fransmännen sälla glömma på barnens lekplatser, ammor i brokiga dräkter och långa, fladdrande hufvudband vandrade fram och tillbaka, vyssjande de minsta till ro. Det såg mycket hemtrefvligt ut alltsammans. Vi gingo ut på klippans yttersta afsats. Hvilken tafla! I Frankrike har jag ej sett något skönare. Under oss flöt Rhône i sin härliga dal, som här är betydligt vid. I nordväst sträckte sif Cerennerna lätta och luftiga som en hägring, och i nordost reste sig Mont Ventoux, likt en stelnad bölja, ljusviolett mot himlen. Söderns fina, harmoniska, färger öfver det hela, högblå himmel och ljus som icke kan beskrifvas! För den som dagen förut nött Pàris` oändligt enformiga gator förekom denna tavla som en uppenbarelse från högre rymder. Nedanför klippan i floden, syntes tre mäktiga hvalv och ytterst på det sista ett litet kapell. Det är resterna av bron S:t Benezet, som påfvarna läto uppföra för att förena Avignon med Villeneuve på andra stranden. Det var på denna bro, som enligt sägnen "carmagnolen" (ett slags dans) gick med sådant lif, att t. o. m. påfvens åsna kände sig inspirerad och började trippa i takt efter sången, när den helige faderrn begaf sig öfver bron för att inspektera sina vinberg i Villeneuve. Kardinalerna lära ha tagit anstöd af detta åsnans tilltag och fordrat, att hon skulle afsättas från sin höga befattning som påfvens lifåsna; men hans helighet var mindre sedesam eller fann detta sätt att få vara med om ungdomens nöjen s oskyldigt, att hab tvärtom vid framkomsten belönade sitt trogna djur men en pokal vin, kredensad af hans egen allernådigasta hand. Åsnor äro, som man vet, inga kostföraktare, när det gäller vin, och nästa gång carmanolen gick af stapeln -- trippade åsnan med de nättaste danssteg öfver bron.................. ....................Avignon har ända från Virgilius´ haft tillnamnet: "Det blåsiga". Första dagen märkte vi ingenting däraf; men knappt led det mot midnatt, förrän det började ruska så besynnerligt i knutarna och tjuta i kaminen, och snart skakades huset af sådana stormvirfvlar, att det var omöjligt att sofva. Katedralens väldiga klockor slogo timslagen med en dyster, men malmfull klang, och slagen ljödo genom stormen allt dystrare och mera olycksbådande, ju längre timmarna skredo. Det var, som gjorde de sig till tolk för de gamla tornets rysliga minnen och ropade ve -- ve öfver jorden! Stormen tilltog alltjämt. När jag på morgonen titta ut, skakades platanerna på torget, som om de hade varit simpla kvastvippor, och vimplarna kring det nyinvigda monumentet gjorde vinden sitt bästa för att slita bort, men likväl påstod folket på hotellet, att detta icke var hvad man kallade blåst. Hvad det nu var, icke kom jag utanför dörren på hela förmiddagen. Framåt kl. 2 saktade blåsten af, hvarför vi passade på och försökte komma upp på klippan igen. Men vi hade icke kommit många steg förrän parasollerna vändes ut och in, kläderna höll på att slitas af kroppen och, komna till kyrkan, måste vi göra helt om -- och ändå blåste det icke, påstod man. Hm! Påfvepalatset är nu upplåtet till kasern, och det var först efter att på högvakten ha fått en skriftlig tillåtelse, som skiltvakten lät oss passera. Vi kommo in i en hög luftig portgång, där de götiska hvalfven korsade hvarandra på en betydlig höjd. Den vakthafvande officeren mottog den order vi medförde, och då han däraf såg att vi inte var några farliga tyska spioner, utan oskyldiga nyfikna resande, bad han oss artigt stiga på. Till vägvisare gaf han oss en äldre, värdig fru, och under hennes vingars skugga fördjupade vi oss i den gamla byggnaden, där det formligen vimlade av rödbyxor. Icke mindre än 5,000 lågo där i garnison, och som de f. t. hade hvilotid, så svärmade de omkring öfverallt. Men nog var det synd om den gamla borgen, att man förvandlat den till kasern. Påfvarne, som ansågo sig lefva i landsflykt och likväl ej ville återvända från landsflykten, hade nämligen sökt göra denna å behaglig som möjligt genom att förvandla den inre av sin fästning till ett skönt palats. Man ser spår däraf öfverallt. I själfva murarna, som äro fyra m. tjocka, leda vackra, gotiskt hvälfda gångar från den ena flygeln till den andra. Nu äro dessa hvalf hvitstrukna liksom murarna i allmänhet. En utbruten farsot bland trupperna gjorde det nödvändigt. Att gamla präktiga målningar af Siena-skolans mästare då försvunno -- det gick ej att hindra; att den vackert utskurna nyckelstenen i bågarnas skärningspunkt och de lustiga små troll, hvilka som kragstenar fäste bågen vid muren, öfversmetades -- det fick ej hindra. Men äfven andra offer har nyttan kräft. För att vinna plats lade man in en trossbotten i den ofantliga, med spetsbågar öfvervälfda kapielsalen, hvilken är en av de största salar i hela Frankrike. Därigenom fick man två våningar i st. f. en. I den undre, där påfvarne höllo hof och mottog sändebud från hela kristenheten, ångade nu väldiga köksspisar, och långa bord och bänkar visade nu den plats, där rationerna utdelades till soldaterna. Uppe mellan de luftiga götiska hvalfven, som då lyste med målningar av Simon Memmi, lågo nu soldater coh snarkade i sina järnsängar. O, tidernas föränderlighet! Nog tror jag, att Johannes XXII skulle vända sig i sin graf i katedralen, om han kunde se, hur hans borg blifvit profanerad af sena släkten. Lyckligtvis ha de gamla målningarna blifvit bevarade i två af borgens kapell, och där kan man göra sig ett godt begrepp om hur hela det inre en gång sett ut. I synnerhet det ena kapellet är måladt af mästarhand, och hvad som där finnes är utan tvifvel det bästa målarkonsten har efterlemnat från medeltiden i hela Frankrike. Så mycket märkvärdigare är det därför att se, hur de blifvit sköflade. En mängd hufvuden, och förmodlingen de vackraste ha blifvit bortknackade ur muren med hela det stucklager, hvarpå de varit målade. Och hvem ha begått denna råa vandalism? Icke fiendehand, utan en af borgens egna kommendanter. Han borde ha fått slita spö, men förmodligen fick han istället hederslegionen för lång och trogen tjänst. I våra dagar knackar man lyckligtvis ej mer i dessa murar. Kapellen äro nu afstängda och bevakas som en nationalskatt. "Somliga tider förstöra, andra bevara", sade en gång en italienare till mig. "Vår tid är nu en händelsevis en, som förstår att bevara, men efter oss kommer en och förstör."
* *
......................Om det första intrycket af påfvarnas gamla stad var muntert och lifligt, så verkade Arles däremot alldeles motsatt. Där behöfvde man ej leta efter seklernas spindelväf. Husen, hermetiskt inslutna, utan terasser eller balkonger, voro för betraktaren endast yttermurar. Till och med bodarna gömde sig efter bästa förmåga. Ingen glad uppdukning af grönsaker och frukter i fönstren eller utanför; gråa rullgardiner och gråa dörrmattor dolde afundsjukt det inre. Ej heller några frestande skyltar, sällan ett namn. Det såg så besynnerligt ut, men förmodligen hade den moderna konkurrensen ännu ej funnit vägen hit, och troligen voro de goda borgarne i Arles ej bejakade af den mani att flytta och förändra, som rasar i vår sköna Mälarstad. I Arles bodde man nog ännu släkte efter släkte i samma hus, sonen behöll nog faderns butik, och äfven uppsättningen varierade väl så litet, att kunden mycket väl kunde gå utanför de neddragna gardinerna och veta precis hvad som låg på den eller den hyllan. Man fick genast intryck af att befinna sig i ett mycket konservativt samhälle, och jag styrktes ytterligare i denna uppfattning, när jag såg, hur allmänt kvinnorna i staden hade bevarat sin vackra nationaldräkt. Ju längre man kom från stationen, dess mera öde blef det. Gatorna voro trånga, branta, illa stenlagda; på många ställen öfvergifna hus i synnerhet nere vid Rhône, där långa sträckor af den gamla romerska stadsmuren tjänade som ryggstöd åt människoboningar och de betydliga resterna af kejsar Constantins palats ännu mer förhöjde det ödliga intrycket. Arles var under det romerska herraväldets tid så stort och betydande, att det kallades "Det galliska Rom", och ännu är det fullt af ruiner från det aflägsna tid. Det största är den gamla arenan, hvars mäktiga murar stå upprätta till två våningars höjd. När vi kommo dit, funno vi ruinen omgifven af en tät kedja af zuaver, hvilka med gevär för fot stodo och höllo vakt. De sågo ofantligt pittoreska ut med sina vida, kjolliknande mamelucker, sina broderade jackor och sina hvita turbaner samt voro genomgående ovanlig vackra och ståtliga karlar. Vår nyfikenhet var stor -- hvarför i all världen stodo de här och passade så noga på de gamla stenarna? Snart fingo vi lösningen på gåtan. Stora, gula plakat på husknuten underrättade om att i dag en stor tjurfäktning skulle äga rum, att man denna dag hade fått fullblodsdjur från Spanien och styrelsen för dessa nöjen garanterad, att icke samma förargliga uppträden* (*Som jag sedan fick veta, häntydde detta på, att tjurarna den sista gången varit för fredliga, så att man ej förmått att reta dem) som förliden gång skulle komma att äga rum. "En tjurfäktning", jublade reskamraterna. "Hvilken tur! Det måste vi se
på. Skynda på, så att vi ej komma för sent!"
Utdrag från Reseskildring "En titt i Rhônedalen" av M. Anholm
publicerad i Jag var icke af samma mening, och så skildes vi åt. Efter att ha gjort runden kring arenan satte jag mig ned på något afstånd för att se på kolossen. Den har en oval grundform. som alla teatrar romarne byggde för gladiatorstrider, och är den största som blifvit byggd i Gallien. 26,000 människor har den kunnat rymma i sitt kraterliknande inre. Yttermurarna lifvas av hvalfbågar, 60 i hvar våning, och äro byggda af stora kvadrater utan cement. Ofver två av de bägge ingångarna resa sig mäktiga torn, men de tillhöra icke den ursprungliga byggnaden. De äro resta af vestgoterna, då dessa förvandlade romarnes gamla blodiga förlustelselokal till fästning, samtidigt med att de stiftade ett nytt rike på Roms ruiner. Senare ha saracenerne haft sitt tillhåll där, och från denna fasta punkt härjade de länge det sköna Provence och brände dess kloster, hvarvid oersättliga litterära skatter gingo förlorade. Emellertid, saracenerna måste till sist ge vika. Arenan upphörde då då att vara fästning, och i ställer flyttade stadens fattiga dit in och byggde sina kojor likt svalbon i många hundra år. Men der ser ut, som om den plats, hvilken bifvit invigd till blodsteater, icke kunde upphöra att trösrsta efter blod. I våra dagar har man utrymt arenan, borttagit fattigbostäderna och använder den i stället för tjurfäktningar, för hvilket högst oädla nöje arleserna lära ha en synnerligt utpräglad smak. Handklappningar och bravorop genljödo där inne. "Stackars hästar", tänkte jag. Strax bredvid arenan ligga de pittoreska, men icke betydliga ruinerna af teatern som byggdes på Augusti tid. I teatern gick en vänlig gubbe och stökade. Han var väktare där och slog sig genast i samspråk med främlingen. Han hade mycket att förtälja om kung Oskars besök, som inträffade dagarna förut. "Det var en vacker och ståtlig herre", förklarade han, "så högväxt och därtill så frikostig. Jag hade den äran att få visa kungen teatern, och tänk, jag fick så och såmycket för det. Sedan hörde vi samma omkväde öfverallt i staden. Vår konung hade icke endast gjort ett godt och djupt intryck på arlesarna, utan han hade också indirekt gifvit dem en välbehöflig läxa i geografi. Under min ströftåg på franska landsbygden hade jag blifvit så van vid att folk ruskade på hufvudet, när jag nämnde mitt aflägsna fosterland, att jag nu med förvåning hörde t. o. m. barnen på gatan, då vi gicko förbi, hviska: "de där ä´ nog från Sverige." Detta kunde icke tillskrifvas någon annan omständighet än konungens besök. Att de också menade, att det måtte vara ett ståtligt land, som hade en så ståtlig kung, det kunde man höra på tonen. För resten träffade vi så många personer, som skröto öfver, att de fått visa den svenske kungen det eller det, att jag nästan började tro, att det fanns flere förevisare än sevärdheter i den goda staden. Efter några timmas förlopp kommo mina reskamrater storskrattande tillbaka från tjurfäktningen. "Det nöjet hade du icke behöft undvara", skämtade en av dem; det var den största komedi jag ännu sett, och några hästar voro alls icke med i dansen." "Men hvad var det då?" "Hvad det var? Jo, det var en uppvisning af fyra vackra toreadorer i präktiga dräkter och fem ståtliga tjurar, hvilkas "själslättja" var så djupt rotad, att de icke stodo till att reta. De kommo in den ena efter den andra, stirrade på åskådarne, ruskade på hufvudet och gåfvo sig sedan helt lugnt och beta vid arenans kant. Åh, det var en grundkomisk tillställning! Toreadorerna ruskade sina röda kappor för tjurens näsa, de kittlade honom i nacken med sina små spjut. I bästa fallsprang tjuren några steg efter dem, så att de fingo tillfälle att gör ett elegant hopp öfver barriären, men han återvände strax till sin gräskant igen. och såg han en dörr öppen, kilade han genast ut." "Skedde det då ingen olycka?" Visst inte. Till och med när den förnämste af kämparne spelade ut sin stora triumf och, elegant knäfallande framför tjurens nos, bredde ut sin famn med den röda kappan mellan händerna, gaf djuret sig visserligen till att springa med svansen i vädret, men först efter att ha -- gjort helt om. Vi skrattade s, så vi kunde gå åt. Alla tjurar voro lika fridsamma, och trots toreadorernas alla krumsprång, var det endast en af dem, som lyckades få en ärofull rispa i huden af tjurens horn. Det började sippra blod nedför vaden, och åskådarne till att applådera af alla krafter! Till sist störtade väl ett femtiotal av åskådarne ned på arenan, hoppade öfver balustraden och försökte hujande att upptända tjurens kamplust, men fast han nog sprang efter ett par af dem, tycktes han bara tigga och be att få vara i fred vid sin gräskant. Man kunde inte se något löjligare." --------------------- Bakom teatern ligger en liten vacker offentlig park med präktiga cedrar och blommande acasior. Den upptager hela sluttningen med till boulevarden, hvilken, planterad med ståtliga gamla träd, gör sin rund utanför stadens mycket höga ringmur. På sina ställen är muren nedbruten för att skaffa luft. Går man öfver boulevarden i närheten af nämnda plantering, kommer man till den nuvarande, vackert, belägna kyrkogården. I dennas närhet sträcka sig vida fält, på hvilka en gång en mycket berömd begrafningsplats legat. Redan för 2,000 år sedan, under det romerska herraväldets tid, begagnades den som sådan. Sedan gallerna blifvit kristna, fortsatte de att begrafva sina döda på samma ställe, och under medeltiden vann denna kyrkogården sådan ryktbarhet -- genom de under , som där sades ske -- att folk från öst och västan kommo för att skaffa sina hädangångna en sista hvilostad i denna jord. Grafstaden växte därigenom oerhördt i omfång. När Dante på sin tänkta vandring genom helvetet ser kättarnes pinorum, är det sålunda -- för att visa deras ofantliga mängd -- under bilden af denna kyrkogård ur hvars öppnade sarkofager han ser lågor uppstiga och här jämmer och verop ljuda. Plogen har nu gått öfver en stor del af dessa graffält -- les Alicamps kalls de -- en mängd af deras vackraste sarkofager blefvo under revolutionen sålda eller förbränd till kalk, men lyckligtvis räddades en del med mycket högt konstvärde, hvilka nu befinna sig i stadens museum eller tjäna som altaren i katedralen. På själfva platsen återstår dock ännu en grafgata, och denna gör ett förunderligt gammaldags och högtidligt intryck. Nedsjunkna i den rika växtligheten, skuggade af dystra, evigt oföränderliga cypresser, stå sarkofagerna, den ena vid den andra -- gråa, tunga, härjade af väder och vind, somliga utan lock. Ett och annat grafkapell reser sig bland dem. Grafgatan leder till en besynnerlig gammal kyrka, S:t Honorat. Den stammar från 1,000-talet, men har aldrig blifvit riktigt färdig. Som den nu ligger med sina gråa, skrofliga murar, sin götiska förgård, uppfylld af rosor, passar den ofantligt väl som afslutning på den dystert poetiska grafgatan. Katedralen S:t Trophime, har likaså mycket tunga former, och sidoskeppen äro så smala, att de, nästan se ut som gångar bara. Koret blef utvidgadt på 1400 talet och det hela i senare tider mycket restaureradt, så att af den ursprungliga byggnaden finns nästan ingenting annat orördt än den vackra, på figurer ytterst rika hufvudportalen i 1100-talets romanska stil. Däremot är klostergången väl bevarad, och den är med sin obeskrifliga rikedom på skulpturer en av de egendomligaste och vackraste jag sett. ........................................ Tillbaka och fortsätt läs om Avignon
|
