Källa:
Bocken 1954
Kapten
Hugo Hellström
Björnen
i balsalen och annat Moheds-skoj
Mer än mången
kan f. kaptenen Hugo Hellström i Gävle levandegöra livet på
Mohed. Han har en lång och mycket hedrande militär bana bakom
sig, kom i tjänst år 1893 och övergick på reservstat 1918.
Trots en besvärlig sjukdom har han sitt goda humör i behåll och
kan med detsamma aktualisera miljöer, personer och händelser från
den gamla Mohedstiden.
Vid Florsjöns
strand låg matsalarna. Där kunde det förr gå ganska bråkigt
till och man hade fördenskull en vaktpost där. På senare år
blev det lugnare och man kanske frågar sig varför det skulle
vara nödvändigt med postering. Sålunda kom löjtnant Södersten
en dag och visiterade posten samt frågade denne:
-
Var går du här för?
-
Jaa, säg det, blev svaret.
Mången har
kanske förvånat sig över det relativt sena övningspass som man
hade dagligen mellan kl. 18-20. Men det var vanligt, förklarar
kapten Hellström, för att kontrollera nykterheten. Det var nämligen
lätt att komma åt starkvaror och just de där båda timmarna var
kritiska. Sedan blev man så pass trött – dagen började ju rätt
tidigt – att risken bedömdes mindre aktuell.
Gumman
som exercerade.
Vid ett sådant
där kvällspass kom en gumma från Söderala fattighus på besök
och ställde sig att titta på exercisen. I en grupp fanns en
blindrote och en spefågel till löjtnant sade till gumman:
- Det är en plats ledig där: Ställ in dig där.
Gumman
gjorde så och försökte väl följa med exercisen så gott hon
kunde. Befälhavaren såg naturligtvis detta och sade åt gumman
att ge sig iväg, hon hade inte där att göra.
-
Jo, det har jag, det har löjtnanten sagt, svarade gumman
och stannade. Det kommenderades språngmarsch, men gumman gav sig
inte. Hon drog upp kjolarna och sprang med. Det måtte ha varit en
syn för gudar.
Florsjön användes
som kulfång vid skarpskjutningen. En av beväringarna riktade
synnerligen illa – så att kulorna inte ens hamnade i sjön. Övningsledaren
sa:
-
Om vi vänder upp Florsjön på tvären så kanske ni träffar.
I närheten
av Mohed bodde en gumma som hade en gård, över vilken man kunde
ta en behaglig genväg vid fältmarscherna. Det gillade hon dock
inte utan körde bort envar som försökte. En dag kom kapten Unge
dit med sitt kompani. Han gav gumman två riksdaler.
-
Här har ni, käring, sa han, och därmed var passagen fri
för honom.
-
Den där Unge, det var en redlian kar, sa hon efterpå.
Också
en städning
De yngre
officerarna hade mycket skämt och skoj för sig på Mohed. Man
fick ju försöka göra det så trivsamt som möjligt på denna
relativt isolerade plats, där alla var hänvisade till varann såväl
under tjänst som på fritiden.
Sålunda hände
det t. ex. en gång att daglöjtnanten var ledig ett förmiddagspass
och kamraterna skulle städa hos honom. Det gjorde de med besked:
de plockade ut byråns hela innehåll och strödde det
omsorgsfullt över hela golvet. En yngre officer försökte att göra
likör, han hade fått fatt i något recept där man skulle använda
krusbär eller hallon. Brygden skulle stå på ett soligt ställe
i ett fönster. Men kamraterna tyckte väl att fönstret inte var
soligt nog. I ett obevakat ögonblick fick de tag på en stege, klättrade
upp och tog burkarna från fönstret samt placerade dem uppe på
skorstenen. Den som gjorde stora ögon när han kom hem och fick
se resultatet av denna kamratliga omsorg var förstås
”bryggaren”.
Skämt
med kronfänriken
Den byggnad där
fänrikarna bodde kallades barnkammaren. Högst upp, i den s. k.
övre barnkammaren, bodde den äldste av fänrikarna, den s. k.
kronfänriken. Gustaf Swedlund innehade en gång denna titel och
bebodde alltså detta rum. I våningen inunder huserade de övriga
fänrikarna. Dessa satt en kväll och spelade kort, men så tyckte
de att de borde ha Swedlund med. Bud skickades efter honom, men
han svarade att han inte hade tid (han satt och skrev brev till fästmön).
När brevskrivningen var klar beslöt han sig emellertid för att
komma ner. Men han använde inte trappan utan tog en lina och
hissade sig ner mellan fönstren. Då flög den lede i kamraterna
som tog och band fast linan så att Swedlund svävade där mellan
två våningar. Han var dock situationen fullt vuxen, hivade sig
upp igen tillbaks till sitt rum, gick ner trappan och anlände
till de övriga samt startade en uppgörelse.
Björnen
i balsalen
Till sist berättar
kapten Hellström den kostliga historien om björnen i balsalen.
Vid tiden kring sekelskiftet var det vanligt att dresserade björnar
användes som muntration. En man vandrade omkring i stad och på
landet ledande en björn i ett rep. Man kunde få denna björn att
dansa och utföra en del enklare dressyrnummer. En midsommar hade
en sådan björnförevisare anlänt till Mohed. Man hade i
officersbyggningen middag med damer och dans. Man hade kommit så
långt som till kotiljongen och då skulle det bjudas ut blommor
till damerna.
Hellström
fick en idé. Han skyndade ut och bad att få låna björnen. Det
gick mannen till en början inte med på, han kanske tänkte att
det fanns vissa risker. Men han bjöds på punsch och efter det
femte glaset mjuknade han och lånade ut björnen. En av de yngre
officerarna klädde ut sig och tog med sig björnen in i balsalen
samt gick runt till damerna med blommor. Det är milt uttryckt när
man säger att paret väckte uppseende. Många av damerna
svimmade, mässens kassörska fick man t. ex. lägga på en disk
och begjuta med vatten. På björnen fanns emellertid intet att
klaga, den betedde sig höviskt hela tiden.
Ja, det var
en rolig tid på Mohed, sammanfattar kapten Hellström. Vi
vistades där de tre vackraste månaderna på året, många hade
fruarna och familjerna i övrigt med sig – ja, det var över
huvud taget något familjärt över hela livet där, även i förhållandet
mellan befäl och manskap. Man talade ut med varann om det ena och
det andra som kunde irritera eller ge anledning till misstämning,
det var inte fråga om att klaga hos MO då. Man ordnade upp förhållandena
ändå. Och så var det en annan sammanhållning, man skingrades
inte när middagsslaget slog. Det skapade en god anda överlag.
Kontrolläst
av Sonja och Knut 20030527
|