Källa: Bocken 1954

Kapten Hugo Hellström

Björnen i balsalen och annat Moheds-skoj

Mer än mången kan f. kaptenen Hugo Hellström i Gävle levandegöra livet på Mohed. Han har en lång och mycket hedrande militär bana bakom sig, kom i tjänst år 1893 och övergick på reservstat 1918. Trots en besvärlig sjukdom har han sitt goda humör i behåll och kan med detsamma aktualisera miljöer, personer och händelser från den gamla Mohedstiden.

Vid Florsjöns strand låg matsalarna. Där kunde det förr gå ganska bråkigt till och man hade fördenskull en vaktpost där. På senare år blev det lugnare och man kanske frågar sig varför det skulle vara nödvändigt med postering. Sålunda kom löjtnant Södersten en dag och visiterade posten samt frågade denne:

-    Var går du här för?

-    Jaa, säg det, blev svaret.

Mången har kanske förvånat sig över det relativt sena övningspass som man hade dagligen mellan kl. 18-20. Men det var vanligt, förklarar kapten Hellström, för att kontrollera nykterheten. Det var nämligen lätt att komma åt starkvaror och just de där båda timmarna var kritiska. Sedan blev man så pass trött – dagen började ju rätt tidigt – att risken bedömdes mindre aktuell.

Gumman som exercerade.

Vid ett sådant där kvällspass kom en gumma från Söderala fattighus på besök och ställde sig att titta på exercisen. I en grupp fanns en blindrote och en spefågel till löjtnant sade till gumman:

-   Det är en plats ledig där: Ställ in dig där.

Gumman gjorde så och försökte väl följa med exercisen så gott hon kunde. Befälhavaren såg naturligtvis detta och sade åt gumman att ge sig iväg, hon hade inte där att göra.

-    Jo, det har jag, det har löjtnanten sagt, svarade gumman och stannade. Det kommenderades språngmarsch, men gumman gav sig inte. Hon drog upp kjolarna och sprang med. Det måtte ha varit en syn för gudar.

Florsjön användes som kulfång vid skarpskjutningen. En av beväringarna riktade synnerligen illa – så att kulorna inte ens hamnade i sjön. Övningsledaren sa:

-    Om vi vänder upp Florsjön på tvären så kanske ni träffar.

I närheten av Mohed bodde en gumma som hade en gård, över vilken man kunde ta en behaglig genväg vid fältmarscherna. Det gillade hon dock inte utan körde bort envar som försökte. En dag kom kapten Unge dit med sitt kompani. Han gav gumman två riksdaler.

-    Här har ni, käring, sa han, och därmed var passagen fri för honom.

-    Den där Unge, det var en redlian kar, sa hon efterpå.

Också en städning

De yngre officerarna hade mycket skämt och skoj för sig på Mohed. Man fick ju försöka göra det så trivsamt som möjligt på denna relativt isolerade plats, där alla var hänvisade till varann såväl under tjänst som på fritiden.

Sålunda hände det t. ex. en gång att daglöjtnanten var ledig ett förmiddagspass och kamraterna skulle städa hos honom. Det gjorde de med besked: de plockade ut byråns hela innehåll och strödde det omsorgsfullt över hela golvet. En yngre officer försökte att göra likör, han hade fått fatt i något recept där man skulle använda krusbär eller hallon. Brygden skulle stå på ett soligt ställe i ett fönster. Men kamraterna tyckte väl att fönstret inte var soligt nog. I ett obevakat ögonblick fick de tag på en stege, klättrade upp och tog burkarna från fönstret samt placerade dem uppe på skorstenen. Den som gjorde stora ögon när han kom hem och fick se resultatet av denna kamratliga omsorg var förstås ”bryggaren”.

Skämt med kronfänriken

Den byggnad där fänrikarna bodde kallades barnkammaren. Högst upp, i den s. k. övre barnkammaren, bodde den äldste av fänrikarna, den s. k. kronfänriken. Gustaf Swedlund innehade en gång denna titel och bebodde alltså detta rum. I våningen inunder huserade de övriga fänrikarna. Dessa satt en kväll och spelade kort, men så tyckte de att de borde ha Swedlund med. Bud skickades efter honom, men han svarade att han inte hade tid (han satt och skrev brev till fästmön). När brevskrivningen var klar beslöt han sig emellertid för att komma ner. Men han använde inte trappan utan tog en lina och hissade sig ner mellan fönstren. Då flög den lede i kamraterna som tog och band fast linan så att Swedlund svävade där mellan två våningar. Han var dock situationen fullt vuxen, hivade sig upp igen tillbaks till sitt rum, gick ner trappan och anlände till de övriga samt startade en uppgörelse.

Björnen i balsalen

Till sist berättar kapten Hellström den kostliga historien om björnen i balsalen. Vid tiden kring sekelskiftet var det vanligt att dresserade björnar användes som muntration. En man vandrade omkring i stad och på landet ledande en björn i ett rep. Man kunde få denna björn att dansa och utföra en del enklare dressyrnummer. En midsommar hade en sådan björnförevisare anlänt till Mohed. Man hade i officersbyggningen middag med damer och dans. Man hade kommit så långt som till kotiljongen och då skulle det bjudas ut blommor till damerna.

Hellström fick en idé. Han skyndade ut och bad att få låna björnen. Det gick mannen till en början inte med på, han kanske tänkte att det fanns vissa risker. Men han bjöds på punsch och efter det femte glaset mjuknade han och lånade ut björnen. En av de yngre officerarna klädde ut sig och tog med sig björnen in i balsalen samt gick runt till damerna med blommor. Det är milt uttryckt när man säger att paret väckte uppseende. Många av damerna svimmade, mässens kassörska fick man t. ex. lägga på en disk och begjuta med vatten. På björnen fanns emellertid intet att klaga, den betedde sig höviskt hela tiden.

Ja, det var en rolig tid på Mohed, sammanfattar kapten Hellström. Vi vistades där de tre vackraste månaderna på året, många hade fruarna och familjerna i övrigt med sig – ja, det var över huvud taget något familjärt över hela livet där, även i förhållandet mellan befäl och manskap. Man talade ut med varann om det ena och det andra som kunde irritera eller ge anledning till misstämning, det var inte fråga om att klaga hos MO då. Man ordnade upp förhållandena ändå. Och så var det en annan sammanhållning, man skingrades inte när middagsslaget slog. Det skapade en god anda överlag.

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030527