Källa: Bocken 1945
38 tapperhetsmedaljer och två S:t Georgs-kors
Av Erik Wickberg
I
Hälsinge regementes officersmäss hänger bland andra minnen en
tavla, som troligen är ganska enastående i sitt slag. Inom en
enkel ram ha sammanförts 38
tapperhetsmedaljer jämte två ryska S:t Georgs-kors av femte
klass. Vilka samtliga en gång burits av knektar vid
regementet som synbara bevis på modiga handlingar i stridens
hetta, och som genom ett par framsynta mäns ingripande – eller
var det kanske bara ett infall av dem? – räddats åt eftervärlden,
sedan deras bärare för länge sedan lagt sina huvuden till vila
under enkla kullar på socknens kyrkogård.
Någon
gång omkring sekelskiftet befunno sig major Widmark och
fanjunkare Johan Styf, båda hälsingar av gamla stammen, på resa
i hälsingebygderna för att lämna ut gratialierna till
regementets gamla indelta soldater. Soldatyrket gick som så många
andra yrken ofta i arv från far till son, och i många av de låga,
med innehavarens namn prydda torpen kunde man med stolthet visa
den tapperhetsmedalj, som far eller farfar en gång burit. Det var
då, som tanken föddes hos de två resenärerna att för
regementes räkning köpa
upp dessa tapperhetsmedaljer.
Uppköpen
gingo bra – en riksdaler för varje medalj var stora pengar på
den tiden i ett soldattorp, där barnskarans storlek oftast stod i
orimlig proportion till gudshåvorna i övrigt. Under de närmast följande
åren fortsattes uppköpen, och fram till 1904 hade samlingen
stigit till jämnt 40 nummer – däribland de två ryska S:t
Georgs-korsen – vilka samlades i en stor skinnpung och låstes
in i regementsintendentens skrivbordslåda. På hösten 1904 hölls
en stor fälttjänstövning i södra Hälsingland, den största i
sitt slag dittills. Trupper från hela Norrland och Svealand
deltogo, sammanlagt 16.000 man. Gamle kung Oscar följde
personligen stridshändelserna, så ock representanter för alla
främmande beskickningar i vårt land. Inför denna stora händelse
vidtogos givetvis omfattande förberedelser vid Mohed, Hälsingarnas
gamla lägerplats, och bl. a. monterades genom kapten Söderstens
försorg de inköpta medaljerna i en
tavla, i vilken även textades namnen på de inalles 73 knektar,
som under tidernas lopp benådats med medalj för tapperhet i fält
resp. S:t Georgskors. De sistnämnda voro till antalet tre. I den
mån medaljerna saknade band påsattes samtidigt nya sådana, men
därvid uppstod ett litet extra problem, ty även tavlans två
Georgs-kors voro bandlösa, och det var ingen lätt sak att skaffa
rätta band till dessa utmärkelser – kanske visste man inte
heller riktigt, hur de rätteligen borde se ut! För att på något
sätt komma till en lösning av problemet försåg man till slut
Georgskorsen med band av samma slag som de svenska
tapperhetsmedaljerna, d. v. s. blågula.
Så
kom den stora fältmanövern. Hälsingarna, som trivdes som fisken
i vattnet bland sina hembygds vackra, men villsamma berg och
backar, skötte sig med den stora
äran mot invaderande Jämtar och Västmanlänningar, och
överste Tingsten, Västerbottningarnas chef, företog en djärv
överskeppning över Ljusnan, en bragd, som icke ens högsta
krigsledningen ansett sig behöva räkna med, och som bl. a. medförde,
att den blivande generalen fick sitt porträtt i den dåförtiden
mycket populära skämtteckningen ”Söndags-Nisse”. Och så
kom till slut manöverns avslutning med pampig förbimarsch för
den gamle kungen och stor avslutningsmiddag på officersmässen.
Det
hände sig under denna avslutningsfest, att konung Oscar jämte Hälsingarnas
chef överste von Krusenstjerna och den ryske militärattachén överste
Alexander Alexeiew efter middagen dragit sig undan till ett av smårummen,
där det dukats för kaffet och punschen. Det
var då, som den enkla medaljtavlan fångade den ryske gästens
intresse, och förvisso bidrogo främst S:t Georgs-korsen därtill.
Men ingen närvarande kunde då besvara hans undrande fråga, hur
dessa ryska utmärkelser kunnat hamna i enkla hälsingekrigares ägo
– man misstänkte nog f. ö. litet till mans, att Georgskorsen
utgjorde krigsbyten, tagna från stupade motståndare, och det var
ju knappast smickrande för ett land, vars armé var berömd för
världens bästa krigstukt, och där plundring bestraffades hårt.
Men i ett avseende voro de höga åskådarna överens –
Georgskorsen borde förses med de rätta banden, och den saken
lovade överste Alexeiew ordna, så snart han kom tillbaka till
S:t Petersburg.
Lång
tid efter denna händelse fick överste von Krusenstjerna ett brev
från den ryska huvudstaden, och med detta brev följde även de
band, som alltjämt hålla de två korsen i den lilla
medaljtavlan. Och i en bifogad skrivelse meddelade också överste
Alexeiew namnen på de tre hälsingar, som erhållit dessa troféer,
ty de hade regelrätt utdelats till därav förtjänta knektar.
Allt detta kunde den ryske översten meddela på basis av de
nummer, som återfinnas på Georgskorsen, och efter vilka de bokförts
i den ryska huvudstaden. En enda gång har Sverige kämpat på samma sida som den store grannen i
öster. Det var mot Napoleon, och enligt uppgift lära därunder
den ryske tsaren och den svenska konungen ha kommit överens om,
att helt enkelt byta ut ett antal tapperhetstecken till utdelning
inom resp. arméer. På så sätt hade också tre hälsingar
kommit att bära de ryska S:t Georgs-korsen.
Glömda äro
nu för länge sedan de hjältedåd, som en gång förskaffade de
73 Hälsingekrigarna medaljen för tapperhet i fält, och borta är
också min gamle fader, som i ålderns höst förtalte mig detta
avsnitt ur sitt regementes ärorika historia. Men regementet lever
än, så ock hos dess söner, samma mod och djärvhet, som en gång
gjorde hälsingarna fruktade på Europas bloddränkta slagfält.
Bild: Tavlan
Foto: Nord
Kontrolläst av Sonja och Knut
|