Källa: Bocken 1945

38 tapperhetsmedaljer och två S:t Georgs-kors

Av Erik Wickberg

I Hälsinge regementes officersmäss hänger bland andra minnen en tavla, som troligen är ganska enastående i sitt slag. Inom en enkel ram ha sammanförts 38 tapperhetsmedaljer jämte två ryska S:t Georgs-kors av femte klass. Vilka samtliga en gång burits av knektar vid regementet som synbara bevis på modiga handlingar i stridens hetta, och som genom ett par framsynta mäns ingripande – eller var det kanske bara ett infall av dem? – räddats åt eftervärlden, sedan deras bärare för länge sedan lagt sina huvuden till vila under enkla kullar på socknens kyrkogård.

Någon gång omkring sekelskiftet befunno sig major Widmark och fanjunkare Johan Styf, båda hälsingar av gamla stammen, på resa i hälsingebygderna för att lämna ut gratialierna till regementets gamla indelta soldater. Soldatyrket gick som så många andra yrken ofta i arv från far till son, och i många av de låga, med innehavarens namn prydda torpen kunde man med stolthet visa den tapperhetsmedalj, som far eller farfar en gång burit. Det var då, som tanken föddes hos de två resenärerna att för regementes räkning köpa upp dessa tapperhetsmedaljer.

Uppköpen gingo bra – en riksdaler för varje medalj var stora pengar på den tiden i ett soldattorp, där barnskarans storlek oftast stod i orimlig proportion till gudshåvorna i övrigt. Under de närmast följande åren fortsattes uppköpen, och fram till 1904 hade samlingen stigit till jämnt 40 nummer – däribland de två ryska S:t Georgs-korsen – vilka samlades i en stor skinnpung och låstes in i regementsintendentens skrivbordslåda. På hösten 1904 hölls en stor fälttjänstövning i södra Hälsingland, den största i sitt slag dittills. Trupper från hela Norrland och Svealand deltogo, sammanlagt 16.000 man. Gamle kung Oscar följde personligen stridshändelserna, så ock representanter för alla främmande beskickningar i vårt land. Inför denna stora händelse vidtogos givetvis omfattande förberedelser vid Mohed, Hälsingarnas gamla lägerplats, och bl. a. monterades genom kapten Söderstens försorg de inköpta medaljerna i en tavla, i vilken även textades namnen på de inalles 73 knektar, som under tidernas lopp benådats med medalj för tapperhet i fält resp. S:t Georgskors. De sistnämnda voro till antalet tre. I den mån medaljerna saknade band påsattes samtidigt nya sådana, men därvid uppstod ett litet extra problem, ty även tavlans två Georgs-kors voro bandlösa, och det var ingen lätt sak att skaffa rätta band till dessa utmärkelser – kanske visste man inte heller riktigt, hur de rätteligen borde se ut! För att på något sätt komma till en lösning av problemet försåg man till slut Georgskorsen med band av samma slag som de svenska tapperhetsmedaljerna, d. v. s. blågula.

Så kom den stora fältmanövern. Hälsingarna, som trivdes som fisken i vattnet bland sina hembygds vackra, men villsamma berg och backar, skötte sig med den stora  äran mot invaderande Jämtar och Västmanlänningar, och överste Tingsten, Västerbottningarnas chef, företog en djärv överskeppning över Ljusnan, en bragd, som icke ens högsta krigsledningen ansett sig behöva räkna med, och som bl. a. medförde, att den blivande generalen fick sitt porträtt i den dåförtiden mycket populära skämtteckningen ”Söndags-Nisse”. Och så kom till slut manöverns avslutning med pampig förbimarsch för den gamle kungen och stor avslutningsmiddag på officersmässen.

Det hände sig under denna avslutningsfest, att konung Oscar jämte Hälsingarnas chef överste von Krusenstjerna och den ryske militärattachén överste Alexander Alexeiew efter middagen dragit sig undan till ett av smårummen, där det dukats för kaffet och punschen. Det var då, som den enkla medaljtavlan fångade den ryske gästens intresse, och förvisso bidrogo främst S:t Georgs-korsen därtill. Men ingen närvarande kunde då besvara hans undrande fråga, hur dessa ryska utmärkelser kunnat hamna i enkla hälsingekrigares ägo – man misstänkte nog f. ö. litet till mans, att Georgskorsen utgjorde krigsbyten, tagna från stupade motståndare, och det var ju knappast smickrande för ett land, vars armé var berömd för världens bästa krigstukt, och där plundring bestraffades hårt. Men i ett avseende voro de höga åskådarna överens – Georgskorsen borde förses med de rätta banden, och den saken lovade överste Alexeiew ordna, så snart han kom tillbaka till S:t Petersburg.

Lång tid efter denna händelse fick överste von Krusenstjerna ett brev från den ryska huvudstaden, och med detta brev följde även de band, som alltjämt hålla de två korsen i den lilla medaljtavlan. Och i en bifogad skrivelse meddelade också överste Alexeiew namnen på de tre hälsingar, som erhållit dessa troféer, ty de hade regelrätt utdelats till därav förtjänta knektar. Allt detta kunde den ryske översten meddela på basis av de nummer, som återfinnas på Georgskorsen, och efter vilka de bokförts i den ryska huvudstaden. En enda gång har Sverige kämpat på samma sida som den store grannen i öster. Det var mot Napoleon, och enligt uppgift lära därunder den ryske tsaren och den svenska konungen ha kommit överens om, att helt enkelt byta ut ett antal tapperhetstecken till utdelning inom resp. arméer. På så sätt hade också tre hälsingar kommit att bära de ryska S:t Georgs-korsen.

Glömda äro nu för länge sedan de hjältedåd, som en gång förskaffade de 73 Hälsingekrigarna medaljen för tapperhet i fält, och borta är också min gamle fader, som i ålderns höst förtalte mig detta avsnitt ur sitt regementes ärorika historia. Men regementet lever än, så ock hos dess söner, samma mod och djärvhet, som en gång gjorde hälsingarna fruktade på Europas bloddränkta slagfält.

Bild: Tavlan   Foto: Nord

Kontrolläst av Sonja och Knut