Källa:
Bocken 1955
Ur
gamla brev om Mohed
Av
Arvid Liander
Jag har i min
hand en gammal brevbunt. Papperet har inte hunnit gulna än, ty på
datumraderna står ett så pass sent årtal som 1945. Handstilen
är vass och en smula ojämn, handen har darrat till
ibland, och bläcket har spretat ut i små punkter på sidan om
bokstäverna. Det är en åldring, som här skrivit ner en liten
del av sitt långa livs minnen från Mohed. Han, som satt sitt
namn under breven, är ingen annan än fanjunkaren och svärdsmannen
Fredrik Winblad von Walter, huvudman för den adliga ätt, han
tillhörde.
Med all sitt hjärtas
värme och tillgivenhet tecknar han här några konturer av lägerlivet
på Mohed, personligheter, som han mött där, händelser, som
timat. Hela hans mannagärning var knuten till Hälsinge
regementes gamla övningsplats. Redan på 1870-talet kom han hit för
att göra sin rekryt, och sedan han med utmärkta placeringar gått
igenom de olika militära skolorna, blev han sergeant på Arbrå
kompani och slutligen fanjunkare. Att tjäna Kungl. Majestät och
fosterlandet var hans passion, och de ideal, han följde i denna
tjänst, hade han hämtat från det karolinska tidevarvet.
Största
intresset i hans årslånga brevväxling med mig knyter sig måhända
till en snabbteckning av några officerare, som von Walter under
sin tjänstetid mycket kom i beröring med och som han särskilt
beundrade. Men det kan också förtjäna ett påpekande, att
breven därjämte ofta stannar vid en person, en beväring, som
von Walter, när allt kommer omkring kanske beundrade mest av
alla. Det var Nathan Söderblom, den unge mannen på sjukvårdstruppen
med förläggning på Arbrå kompani, vars linlugg och ljusa
leende ansikte var allmänt bekant på hela lägret. År 1888
fullgjorde Söderblom sin exercis på Mohed och kom rätt snart i
nära vänskap till fanjunkare Winblad von Walter. De hade ett
stort intresse tillsammans, den hälsingska folkmusiken. Tyvärr
kan inte denna lilla uppsats ta med, vad fanjunkaren har att berätta
om Nathan Söderblom som beväring.
Och nu till
breven. Överste B. Munck, född 1836, var regementschef 1882 –
1892 och skymtar då och då i von Walters brev, dock utan att på
något ställe bli föremål för utförligare skildring. Säkert
skulle den gamle fanjunkaren ha betraktat det som ett
subordinationsbrott, om han inte givit uttryck för sin oförställda
beundran för översten, hans hållning och militära skick. Så här
kan det låta: ”Överste Munck var typen för en officer av den
Karolinska stammen och Fredrik den stores krigare. Han var lång,
välväxt och snabb i alla sina rörelser och den skickligaste
ryttare vi haft som chef under min tjänstetid. Eld i blick och stål
i arm, en utmärkt chef!” Muncks utmärkta färdighet som
ryttare hade säkerligen till stor del sin grund däri, att han
fick sin första militära skolning vid ett beridet vapenslag. Han
var nämligen från början artillerist. Munck uppmärksammade ständigt
allt nytt ifråga om militär utbildning och förhörde sig gärna
hos sina yngre officerare om de nyheter inom skjutkonsten, som de
lärt på den nyinrättade infanteriskjutskolan. Winblad
von Walter berättar också att det var överste Munck, som lät
dra upp gränserna för lägerområdet på Mohed. Tidigare visste
ingen var det militära området slutade och det civila började.
Han intresserade sig mycket för lägerplatsens förskönande, lät
plantera flera björkalléer och anlägga blomstergrupper utanför
officersmässen.
En officer, som
de flesta log åt, men som tillika tjusades av, var kapten Wilhelm
Svinhuvud. Han var en av de äldre, född redan 1835, och förde i
många år befälet på Arbrå kompani. Namnet Svinhuvud lät
konstigt för ett hälsingskt öra, och den rustika humorn gjorde
åtskilliga historier därav, somliga ganska befängda.
Delsbostintan har med sina samlingar införlivat åtminstone en av
dem, historien om bonden, ”som varit i skogen i vinter och därför
var le´ fläsk”. En liten pys stod i fönstret med sin mamma, när
Svinhuvud red förbi. ”Titta”, sade modern, ”där rider ett
svinhuve´”. Pojken hade inte bättre förstånd än att han, då
han härnäst mötte kaptenen ute på vägen frågade: ”Är det
du som kallas grishuve’?” ”Det händer”, min lille pojke,
blev kaptenens älskvärda svar.
Den gamle
fanjunkaren tycks ha varit mycket imponerad av kapten Svinhuvuds
gestalt och flotta uppträdande. ”Särskilt till häst tog han
sig väl ut”, antecknar von Walter. Han hade mörka blixtrande
ögon och svart mörklockigt hår. Hans stämma var välljudande.
På officersmässen brukade han uppträda som recitatör och läsa
Döbeln vid Juutas under starkt bifall. I sin befälsföring var
han sträng men rättvis, och han satte en ära i, att alla hans
mannar på kompaniet skulle ha det bra. Han var som en far för
dem alla, från yngste rekryten till sergeant von Walter och
fanjunkare Schön. Det var
även Svinhuvud som ställde om att den siste kvarvarande soldaten
i Järvsö, som varit med i krig, Johan Fröjd i Uvås, fick
pension med 350 kr om året. Då Fröjd fyllde 100 år, var kapen
Svinhuvud med och uppvaktade
honom. ”Det
var”, säger von Walter, ”en ren fröjd att få tjänstgöra
under en sådan kompanichef. Han eggade sina soldater att göra
sitt allra bästa.” Vid de skjutövningar på Norrängeheden i
Arbrå, som brukade ordnas varje år efter regementsmötets slut,
satte Svinhuvud upp sin dagavlöning, kronor 3, som hederspris
till bäste skytt. Det var inte att undra på, att det på hans
tid gick fler skyttemedaljer till Arbrå kompani än till alla de
övriga kompanierna tillhopa.
Till sist återge
vi, vad breven ha att berätta om kapten Alfred Hahn född 1841, kompanichef
först på Järvsö och senare på Delsbo kompani. Utan tvivel var
Hahn en skarpskuren personlighet, fruktad av många underlydande för
sin strama disciplin och kärva befälsutövning men älskad av
dem, som kommit honom nära. Han hade konstnärligt påbrå i släkten,
men själv förblev han militär och friluftsmänniska. Kapten
Hahn och von Walter hade ett intresse tillsammans, nämligen
jakten. Varje höst, berättar fanjunkaren, stod han och soldaten
Schön på pass vid kapten Hahns jakter i skogarna vid sjön Lången
i Delsbo. Endast med möda kunde de följa den lättfotade
Hahn i terrängen och ta reda på det fällda bytet.
Hahn var en
utomordentlig skicklig skytt och jägare. Aldrig ett skott mot ett
djur, om det inte är dödande, var hans princip. v. Walter minns,
hur man överallt i Järvsö-bygden talade om kapten Hahns
tjurjakt på Stenshammar. Den stora tjuren hade kommit lös, hade
tagit ladugårdskarlen på hornen och dödat honom, och nu rusade
djuret planlöst hit och dit, medan folket i förfäran sökte ta
skydd för besten. Kapten Hahn, som då bodde på gården,
skyndade ut med ett lånat gevär och förpassade med ett välriktat
skott tjuren till de sälla jaktmarkerna.
När
Mohed firade midsommar och lägret pyntades med flaggstänger och
girlanger, stod Hahn i spetsen för detta arbete.
Det var han och hans Järvsökompani, som år efter år såg
till att midsommaren drog in på Mohed på det rätta sättet, att
flaggstängerna stod precis så som de gjort alla år förut och
voro klädda på alldeles samma sätt. Fanjunkare von Walter fick sig tilldelade målare och snickare och
annan behövlig personal. Och när midsommardagen kom, var lägret
festklätt med midsommarstång, med björkar vid alla ingångsdörrar,
girlanger och festonger på officersmässen och vimpelprydda
flaggstänger lite överallt. Fanjunkare Winblad von Walter kunde
vara nöjd med sitt verk, när kapten Alfred Hahn gav honom ett
handslag som tack.
Kontrolläst av Sonja och Knut 20030606
|