Källa: Bocken 1955

Ur gamla brev om Mohed

Av Arvid Liander

Jag har i min hand en gammal brevbunt. Papperet har inte hunnit gulna än, ty på datumraderna står ett så pass sent årtal som 1945. Handstilen  är vass och en smula ojämn, handen har darrat till ibland, och bläcket har spretat ut i små punkter på sidan om bokstäverna. Det är en åldring, som här skrivit ner en liten del av sitt långa livs minnen från Mohed. Han, som satt sitt namn under breven, är ingen annan än fanjunkaren och svärdsmannen Fredrik Winblad von Walter, huvudman för den adliga ätt, han tillhörde.

Med all sitt hjärtas värme och tillgivenhet tecknar han här några konturer av lägerlivet på Mohed, personligheter, som han mött där, händelser, som timat. Hela hans mannagärning var knuten till Hälsinge regementes gamla övningsplats. Redan på 1870-talet kom han hit för att göra sin rekryt, och sedan han med utmärkta placeringar gått igenom de olika militära skolorna, blev han sergeant på Arbrå kompani och slutligen fanjunkare. Att tjäna Kungl. Majestät och fosterlandet var hans passion, och de ideal, han följde i denna tjänst, hade han hämtat från det karolinska tidevarvet. 

Största intresset i hans årslånga brevväxling med mig knyter sig måhända till en snabbteckning av några officerare, som von Walter under sin tjänstetid mycket kom i beröring med och som han särskilt beundrade. Men det kan också förtjäna ett påpekande, att breven därjämte ofta stannar vid en person, en beväring, som von Walter, när allt kommer omkring kanske beundrade mest av alla. Det var Nathan Söderblom, den unge mannen på sjukvårdstruppen med förläggning på Arbrå kompani, vars linlugg och ljusa leende ansikte var allmänt bekant på hela lägret. År 1888 fullgjorde Söderblom sin exercis på Mohed och kom rätt snart i nära vänskap till fanjunkare Winblad von Walter. De hade ett stort intresse tillsammans, den hälsingska folkmusiken. Tyvärr kan inte denna lilla uppsats ta med, vad fanjunkaren har att berätta om Nathan Söderblom som beväring.

Och nu till breven. Överste B. Munck, född 1836, var regementschef 1882 – 1892 och skymtar då och då i von Walters brev, dock utan att på något ställe bli föremål för utförligare skildring. Säkert skulle den gamle fanjunkaren ha betraktat det som ett subordinationsbrott, om han inte givit uttryck för sin oförställda beundran för översten, hans hållning och militära skick. Så här kan det låta: ”Överste Munck var typen för en officer av den Karolinska stammen och Fredrik den stores krigare. Han var lång, välväxt och snabb i alla sina rörelser och den skickligaste ryttare vi haft som chef under min tjänstetid. Eld i blick och stål i arm, en utmärkt chef!” Muncks utmärkta färdighet som ryttare hade säkerligen till stor del sin grund däri, att han fick sin första militära skolning vid ett beridet vapenslag. Han var nämligen från början artillerist. Munck uppmärksammade ständigt allt nytt ifråga om militär utbildning och förhörde sig gärna hos sina yngre officerare om de nyheter inom skjutkonsten, som de lärt på den nyinrättade infanteriskjutskolan. Winblad von Walter berättar också att det var överste Munck, som lät dra upp gränserna för lägerområdet på Mohed. Tidigare visste ingen var det militära området slutade och det civila började. Han intresserade sig mycket för lägerplatsens förskönande, lät plantera flera björkalléer och anlägga blomstergrupper utanför officersmässen. 

En officer, som de flesta log åt, men som tillika tjusades av, var kapten Wilhelm Svinhuvud. Han var en av de äldre, född redan 1835, och förde i många år befälet på Arbrå kompani. Namnet Svinhuvud lät konstigt för ett hälsingskt öra, och den rustika humorn gjorde åtskilliga historier därav, somliga ganska befängda. Delsbostintan har med sina samlingar införlivat åtminstone en av dem, historien om bonden, ”som varit i skogen i vinter och därför var le´ fläsk”. En liten pys stod i fönstret med sin mamma, när Svinhuvud red förbi. ”Titta”, sade modern, ”där rider ett svinhuve´”. Pojken hade inte bättre förstånd än att han, då han härnäst mötte kaptenen ute på vägen frågade: ”Är det du som kallas grishuve’?” ”Det händer”, min lille pojke, blev kaptenens älskvärda svar.

Den gamle fanjunkaren tycks ha varit mycket imponerad av kapten Svinhuvuds gestalt och flotta uppträdande. ”Särskilt till häst tog han sig väl ut”, antecknar von Walter. Han hade mörka blixtrande ögon och svart mörklockigt hår. Hans stämma var välljudande. På officersmässen brukade han uppträda som recitatör och läsa Döbeln vid Juutas under starkt bifall. I sin befälsföring var han sträng men rättvis, och han satte en ära i, att alla hans mannar på kompaniet skulle ha det bra. Han var som en far för dem alla, från yngste rekryten till sergeant von Walter och fanjunkare Schön. Det var även Svinhuvud som ställde om att den siste kvarvarande soldaten i Järvsö, som varit med i krig, Johan Fröjd i Uvås, fick pension med 350 kr om året. Då Fröjd fyllde 100 år, var kapen Svinhuvud med och uppvaktade honom. ”Det var”, säger von Walter, ”en ren fröjd att få tjänstgöra under en sådan kompanichef. Han eggade sina soldater att göra sitt allra bästa.” Vid de skjutövningar på Norrängeheden i Arbrå, som brukade ordnas varje år efter regementsmötets slut, satte Svinhuvud upp sin dagavlöning, kronor 3, som hederspris till bäste skytt. Det var inte att undra på, att det på hans tid gick fler skyttemedaljer till Arbrå kompani än till alla de övriga kompanierna tillhopa.

Till sist återge vi, vad breven ha att berätta om kapten Alfred Hahn född 1841, kompanichef först på Järvsö och senare på Delsbo kompani. Utan tvivel var Hahn en skarpskuren personlighet, fruktad av många underlydande för sin strama disciplin och kärva befälsutövning men älskad av dem, som kommit honom nära. Han hade konstnärligt påbrå i släkten, men själv förblev han militär och friluftsmänniska. Kapten Hahn och von Walter hade ett intresse tillsammans, nämligen jakten. Varje höst, berättar fanjunkaren, stod han och soldaten Schön på pass vid kapten Hahns jakter i skogarna vid sjön Lången i Delsbo. Endast med möda kunde de följa den lättfotade Hahn i terrängen och ta reda på det fällda bytet.

Hahn var en utomordentlig skicklig skytt och jägare. Aldrig ett skott mot ett djur, om det inte är dödande, var hans princip. v. Walter minns, hur man överallt i Järvsö-bygden talade om kapten Hahns tjurjakt på Stenshammar. Den stora tjuren hade kommit lös, hade tagit ladugårdskarlen på hornen och dödat honom, och nu rusade djuret planlöst hit och dit, medan folket i förfäran sökte ta skydd för besten. Kapten Hahn, som då bodde på gården, skyndade ut med ett lånat gevär och förpassade med ett välriktat skott tjuren till de sälla jaktmarkerna.

När Mohed firade midsommar och lägret pyntades med flaggstänger och girlanger, stod Hahn i spetsen för detta arbete. Det var han och hans Järvsökompani, som år efter år såg till att midsommaren drog in på Mohed på det rätta sättet, att flaggstängerna stod precis så som de gjort alla år förut och voro klädda på alldeles samma sätt. Fanjunkare von Walter fick sig tilldelade målare och snickare och annan behövlig personal. Och när midsommardagen kom, var lägret festklätt med midsommarstång, med björkar vid alla ingångsdörrar, girlanger och festonger på officersmässen och vimpelprydda flaggstänger lite överallt. Fanjunkare Winblad von Walter kunde vara nöjd med sitt verk, när kapten Alfred Hahn gav honom ett handslag som tack.

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030606