Källa:  Bocken 1939 

Backfolk
Från lägerlivets dagar på Mohed i slutet av 1800-talet 

Det gnistrar och röker från elden under bykgrytan i myrkanten vid vägen. Det är stortvätt i bagars tänker Orres Kristin i prästtorpet, som har sina vägar förbi. Kersti står vid tvättbrädet och gnuggar, så såplöddret flyger omkring. 

De minste leker vid buskarna och tallarna vid vägen, där de ha sin lekstuga. De ha upp- och nervända lådor till möbler, och bleckburkar och söndrigt porslin till husgeråd. Tall- och grankottar äro deras husdjur, och kor, får och getter äro just nu på bete i en inhägnad hage i gräset. Slåttern är just över och gräset hänger på sina hässjor till tork. Det är rentav rysligt så mycket det är att göra i en lekstuga om sommaren! Det skall diskas, sopas, skuras och fejas. Och de ska till handlarn, som bor ett stycke längre bort. Det är storebror som står där vid sin disk, dryg och bestämd. 

-         Vad får det lov att vara, säger han. Jaså, knäckebröd, jo, det finns! Den tunna tallbarken, är spröd och fin, det är knäckebröd. Men det finns också en tjockare och grövre sort, och det blir billigare. Skotten från tallbuskarna är den finaste färskströmming.

-         Se här så fin vara! 

Kristin går fram till Kersti och pratar.

-         Det räcker till att hålla på jämt, säger Kersti.

-         Det är väl så, att du inte betror nån annan heller, svarar Kristin.

-         Vad det beträffar, så har stintan i köket fullt upp med disken. Och att stå härute och tvätta på sommarn är riktigt som att vila från stim och bråk inomhus. Vattnet är både mjukt och bra att tvätta i här i myrgropen, fast det är lite brunt. Så jag lär väl ner till ån och klappa i det rinnande vattnet vid kvarnen.

-         Ja, jag har sett ibland, att du förutom tvättbunkarna haft ett par, tre barnungar med dig på dragkärran, och det har jag då tyckt vara bra onödigt förstås.

-         Förr var jag nog så illa tvungen till det, då jag var ensam med allt. Och barnungarna kan vara sällskap nog. Nere vid kvarnen är det rent obeskrivligt grönt och fint och mycket att titta på för dem, mot i den här sandbacken och sandbrinken med de kala tallstammarna.

-         Ja, ett bekymmer är det för oss lite var här i världen. Men nog går det för dej, som bara har att gå in i handelsboa’ och ta det du behöver. För en annan är det strömming och poteter  och poteter och strömming både möra och kväll. Och det kan bli till middan med, om det inte finns mjöl till en ugnspannkaka en gång. Kött och tocket där får vi nog vara utan om det skall bli någonting över till något i klädväg nån gång. Ja, hade jag inte våffelkorgen att ta till och sälja våfflor på lägret vet ingen hur det skulle sett ut. Ändå går det väl för mig, som har Olle fresk och arbetsför och kan gå på dagsverken för var dag. Det finns dom som har det sämre ställt i sockna! 

Det var nog så sant, och just då fingo de syn på Kvist-Brita med tiggarkorgen på armen, som var ett bevis på de sämre lottade i livet. Nu kom hon från byn med både bröd, smör och fläsk, som hon tiggt ihop i bondgårdarna, och nu skulle hon in för att hämta brödkanter som blev över, när de skuro långskorpor i bageriet. Det hade hon nu tagit som en vana och självklar sak att bara gå in och hämta på hemvägen från sina tiggarfärder. Hon visste precis vilken dag de bakade skorplängder. Det hade hon likasom på känn i förväg. Och det slinkade nog med både bullar och saffranskringlor om det ville sig väl. Och makt i bullar och kringlor, men tänk, vad det var trevligt att prata med bagarpojkarna och gesällerna om allt möjligt mellan himmel och jord. Huvudsaken var ju att hon fick lite roligt och fick skratta ut riktigt nån gång hon med, gummstackarn, på gammeldagarna. 

Fastän det var på tiggarfärder hon var sådana här dagar, så var det dock dessa, som lyste upp tillvaron för henne på ett särskilt sätt. Folk var så snälla och visste så väl vad hon ville, då hon kom med sin korg på armen. Det blev tomt och dystert i stugan att inte få träffa nån levande varelse annat än katten om dagarna. Det var annat att få komma ut på stora landsvägen och se folk i rörelse. Och det kunde också hända, att hon fick se hela regementet emellanåt med musiken i teten. Se det var nu något till grannlåt, och ibland kunde hon till och med få en vink eller en honnörshälsning av någon av de ridande herrekarlarna. Så mycken ståt och grannlåt det fanns i alla fall i världen, som ett fattigstuhjon knappast kunde drömma om ens! 

Men när regementet var i antågande vart det fart på allt backfolk, såväl barn som äldre. Då kommo gummor och jäntor från alla håll flåsande med sina våfflor och sockerburkar för att sälja till de hungriga beväringarna. Kvalitén på våfflorna voro sämre och bättre, som det förhöll sig. I stället för ägg kunde det duga med litet saffran, då sågo de så fina ut, och det gick lika bra att sälja och blev billigare, och följaktligen större förtjänst.

Det blev dock en extra slant i de små stugorna, som hade det ganska klent beställt med förtjänsten i vanliga fall. Det var regementet som fick hjälpa upp förtjänsten vid många tillfällen. Såsom vid tvätt och lagning av kompanikläder etc. Och hökarns hade ju ett stånd på lappsta´n, där de på sommaren sålde både läskedrycker, kaffe och karameller m. m. Visserligen var hökar-Pelle utlärd urmakare, ”men va i jesskade botten blev det för förtjänst att tala om”, plägade hans temperamentsfulla, lilla fru utropa. Att få stå i ståndet och sälja var något som hon fann intresse av. Och om fader Per själv råkade slinka in ibland, så var det inte utan, att hon såg det med ogillande blickar menande, att det här skötte hon alldeles själv. 

Men hökarfruns stånd var i alla fall bra, för där kunde man sätta sig en stund och prata och vila ut, då man blev trött av att gå omkring och titta på folkvimlet en midsommarafton t e x. Det fanns ju också många andra stånd och kaféer runtom, och cirkus, karusell, positivhalare och dansbana. Men det som lyste upp det hela allra mest, särskilt för de unga bondstintorna och bondpigorna, var dock regementsmusiken och de blanka knapparna i alla fall… 

En sådan dag betslade bagarmäster Fredrik Brandt själv hästen, drog ut den bästa trillan ur lidret och körde med hela sin familj på lägret. 

Inte var Kersti så särskilt trakterad av vare sig folklivet eller cirkuspatrasket vid lägerplatsen under midsommarhelgerna. Men under åkturen dit och hem njöt hon så mycket mer av allt hon såg utefter vägen. Syrenen stod i full blom omkring gårdarna, och på vardera sidan om varje stugdörr stodo björkar resta. Ängsblommorna doftade efter landsvägskanten och lärkorna fladdrade omkring i solskenet över åkrar och ängar. Det vilade helgdagsfrid överallt, och hon njöt med varje fiber i sin kropp av hela naturen och solskenet omkring sig, och vilan från vardagsbestyren. Strax innan de voro framme delade sig vägen vid den höga åsen. Den ena vägen gick rakt över åsen, med sjön på ena sidan och tjärnen på den andra. Men den andra vägen, som gick nedanför åsen, kördes mest för att hästarna då kunde stilla törsten i tjärnen och få pusta ut en stund. Medans kunde de åkande njuta av åsynen av den vackra tjärnbergsgården innanför vars välansade häck, som sträckte sig ner mot tjärnen, blommande körsbärs- och äppelträd och granna perenna växter lyste utanför fönstren och i rabatter. Eller lät man blicken stanna vid de gungande näckrosbladen och den gröna vassen, som vajade för vinden. 

För barnen var en sådan dag en verklig upplevelse. En stor slant fingo de att festa på i karamellstånden, eller att stå och höra den finaste musik om man satte slangar i öronen. Ja, mycket var det för dem att berätta om under hela hemfärden, och när de så åter voro hemma igen. 

Signe Källman

Kontrolläst Sonja och Knut 20030508