Hälsans vårdare i fält och läger 

Att de svenska härarna under 16-, 17- och 1800-talen ”frös och svalt” och slet ohyggligt ont och att sjukdom och farsoter försatte massor av soldater ur stridbart skick, det hade man ju läst om. Men att det var så oerhört många som dog sotdöden i fält och så jämförelsevis få som stupade på slagfältet, det kom som en överraskning åtminstone för mig sedan jag tillbragt några eftermiddagar på Krigsarkivet i sällskap med rapporter och statistik från den tidens fälttåg. 

1713 kastade Stenbock in en här på 11.0000 man i Tönningen. Fästningen var blockerad i tre månader och under tiden hann styrkan smälta ihop till 8.860 man, av vilka nära 3.000 var sjuka. När ett regemente lämnade fästningen efter kapitulationen stod 279 man på sjuklistan. Bara 145 voro friska. Vid en tidpunkt något senare hade regementet 737 sjuka och 384 friska krigare. 

Den här dystra statistiken säger ju det mesta om kvaliteten på den tidens krigssjukvård, om det läkarkunnande och den medicinska utrustningen som stod till soldaternas förfogande. Det är visserligen sant att även dåtidens civila medicin inte stod vidare högt och att allmänhetens läkare i regel var maktlösa när det gällde att sätta en spärr mot febrar, frossor och farsoter av olika slag som drog fram över landet, inte minst i krigstid. 

Men ändå kan man inte frigöra sig från tanken att tiotusentals dyrbara soldaters liv kunde ha räddats om den militära sjukvården varit bättre organiserad och om det funnits en central myndighet som effektivt sett till att de utfärdade bestämmelserna om hygien, vård och utrustning verkligen följdes ute på regementena. Man tycker att stadsmakterna skulle ha varit desto mer angelägna om den saken som det var ont om folk och mängder av oersättligt människomaterial gick till spillo. Sjukdomarna slog upp väldiga hål i arméerna ur vilka slagkraften långsamt rann bort. 

Förhållandena när det gällde sjukvård och medicinsk utrustning, var som ni förstår mycket blygsamma. Sedan slutet av 1600-talet var det bestämt att varje regemente skulle förses med en regementsfältskär och tre kompanifältskärer. Ännu långt in på 1700-talet fungerade denne regementsfältskär tillika som barberare och många gånger förefaller det som om hans utbildning inte borde ha kvalificerat honom till någonting annat. Han uppbar penninglön, en ganska blygsam summa, samt dispositionsrätt till ett hemman, ”barberareränta”. 

Fältskären hade en osäker och ofta föga avundsvärd ställning. Han fick inte sällan fungera som strykpojke, han sorterade helt och hållet under militärbefälet, officerarna blandade sig i hans arbete och desavuerade ofta hans ordinationer. Översten tillsatte och avsatte honom efter behag. Men man bör samtidigt erinra sig att han var sorgligt okunnig och oexaminerad och ibland också ganska skurkaktig, vilket naturligtvis sammanhängde med den dåliga lönen, den trots allt bristfälliga kontrollen och de högre militärmyndigheternas försummelse att sörja för hans utbildning. 

Allt detta medförde tid efter annan avsevärda rekryteringssvårigheter och för att fylla luckorna måste utländska fältskärer importeras. Många av dem visade sig vara rena svindlare som skodde sig grovt ekonomiskt. Det var anledningen till hertig Carls för fältskärarskrået nesliga order:: ”De fältskärer som ej lyda och göra sin skyldighet bliva bestraffade med 25 fuktel. Skulle detta medel icke hjälpa dubbleras receptet.” Därmed basta. 

Till regementsfältskärens skyldigheter hörde att besiktiga manskapet och vara med vid rekryterings- och andra möten. Om hann därvid fann någon karl olämplig måste han uppge varför. Och om befälet tvivlade på att mannen ifråga verkligen var sjuk eller på annat sätt olämplig för krigstjänst måste fältskären beediga sitt intyg. Skulle det senare visa sig att han svurit falskt avsattes han ögonblickligen. Men framförallt skulle han förstås svara för sjukvården vid regementet. Det innebar att han skulle besöka de sjuka som var inkvarterade här och var i omgivningen ”i fattigdom och elände utan att någon vårdade sig om dem” som det heter hos en författare. Det antyder onekligen att vården kunde vara effektivare. Men man får inte glömma att militärsjukhus i vår mening ännu var okända och att det ofta kunde vara vanskligt för fältskären att företa sina vidsträckta sjukronder.

Hur sjukvisitationer och liknande förrättningar gick till åtminstone en bra bit in på 1700-talet finns beskrivet i olika sammanhang. När regementet var sammandraget skulle de sjuka soldaterna anmäla sig för korpralerna. Dessa hade också skyldighet att ta reda på sjukdomen och rapportera till fältskären. Om sjukdomen var allvarlig skulle de se till att patienten fick en läskunnig sjukvaktare. Inte för att vaktaren skulle fördriva tiden för patienten med högläsning utan för att han skulle kunna läsa lämpliga böner ifall sjukdomen hotade med dödlig utgång. Till vaktarens uppgift hörde också att röka sjukrummet med enris, städa och hålla snyggt samt se till att den sjuke följde givna ordinationer. Om fältskären själv inte kunde besöka sjuklingarna var han skyldig att skicka någon av sina gesäller. 

Förmodligen vis av många bittra erfarenheter hade man ordnat med en kontrollerande myndighet över fältskären. Den lägsta instansen utgjordes av kornetterna (fänrikarna) som skulle besöka de sjuka med jämna mellanrum och rapportera eventuell försumlighet i vården till det högre befälet. 1751 fastslogs officerarnas ansvar härvidlag av regeringen: ”De sjukas vård och soldatens i allmänhet så i fält, läger och på marsch som i garnison till förekommande av sjukdomar är officerare i gemen ganska allvarligen anbefallt. ”Översten var givetvis den högsta rättsliga instansen för fältskärerna och han utdelade straffen. De varierade mellan förlust av en månads avlöning och avsättning. Det lägsta straffet utmättes för dem som försummat att vårda instrumenten, skaffa gesäller och se till de sjuka. Det högsta utmättes, som redan nämnts, om de utfärdat falskt intyg vid antagning av personal. Småningom lyckades fältskärerna genomdriva att de vid svårare försummelser fick förmånen att ställas inför krigsrätt i stället för att vara utlämnade åt överstens större eller mindre godtycke. 

Sedan gammalt förvarades regementenas medicinska och kirurgiska utrustning i järnbeslagna fältkistor av ekträ. Fältskären hade hand om kistan men det var länge sen översten som skulle göra upp förteckning över instrument och medicin, redogöra för inköpskostnader och bära det yttersta ansvaret. 

Den stora fältkistan, det fanns en mindre också vid varje regemente, bestod av fem avdelningar över varandra. I det med svart läder klädda locket förvarades de större instrumenten. Där fanns den stora krokiga kniv med vilken fältskären öppnade fistlar och vidgade sår, där fanns sågen som han amputerade med. Den sortens operationer var mycket vanliga och företogs på många indikationer, t. ex. kallbrand, stark varbildning efter skottskador eller då större blodkärl skadats. 

Till inventarierna hörde också brännjärnet varmed blödningen efter amputationen stillades, trepanen, en borr att ta hål på huvudskålen med så att man sedan kunde lyfta upp intryckta partier, snabeltången varmed man avlägsnade benbitar och kultången i vars små skålar man upphämtade kulan ur såret. 

I de olika avdelningarna förvarade fältskären vidare svamp och linnetrasor, plåsterpannor och häftnålar, som han fäste ihop sårkanterna med. Här fanns avbitartång, tandtång och munskruv, sax och mejsel och silverkateter, en mässingsspruta med två rör, mortel och mortelstöt samt viktskålar. Och så mässingstrissor och snören till det s. k. zugwerk som kom till användning när brutna ben skulle riktas in och urledvridna leder skulle dras rätt igen. 

Alla dessa operationer ägde rum utan bedövning, narkos är en senare tids uppfinning. För att minska patientens lidande gav man honom en försvarlig kvantitet brännvin, om sådant fanns till hands. Så vitt jag kunnat utröna ingick det i varje fall inte i fältkistans inventarieförteckning. Att sårfebrar, infektioner och andra livsfarliga komplikationer följde på operationerna behöver knappast framhållas. De var snarare regel än undantag. 

Man tycker att den kirurgiska utrustningen verkar skäligen enkel och primitiv men i jämförelse med fältskärens medicinförråd framstår den rentav som modern och effektiv. Kistorna innehöll verkligen en märklig provkarta på allsköns mystiska ämnen och att soldaterna för det mesta tycks ha avlidit av sjukdomen och inte av medicinen framstår som något anmärkningsvärt. 

Hör bara. Här finns pulvriserade egyptiska mumier, koraller och pärlemor som kombinerade med blyoxid tycks ha använts till plåster av diverse slag. Här fanns grodromsolja, terpentin och poppelknoppar med en tillsats av järnvitriol. Här fanns salvor för utvärtes bruk bestående av blyvitt med kamfer, oljeutkok på blommor med tillsats av pulvriserad alabaster; vidare växtpulver tillsatt med daggmaskolja, rävolja d. v. s. avkok på rått rävkött, samt människo-, hund- och vildkattsister, vilket alltsammans att döma av bruksanvisningen skulle vara bot mot dåliga nerver. 

Mot dysenteri förekom ett pulver sammansatt av krossade vildsvinsbetar, språngben från hare, underkäke från gädda och öronstenar från abborre. Och hade soldaten matsmältningsbesvär rekommenderades en kombination av tjock terpentin plus äggula, vilken utan minsta tvekan förefaller mer lämpad som kräkmedel. 

Med dessa medel kunde naturligtvis inga underverk åstadkommas och det är som sagt märkligare om soldaten blev frisk trots botemedlen än tack vare dem. Man håller med en skribent från 1800-talet i hans försäkran att ”man ryser vid blotta tanken på den läkarverksamhet som utövades av en del fältskärer och än mer av deras gesäller.” 

Genom riksdagsbeslut i mitten av 1700-talet hade man sökt avhjälpa dels fältskärernas okunnighet dels deras fåtalighet, men som så många andra dekret på det här området fick besluten ingen större effekt. Provisoriska fältskärsskolor inrättades och man började fordra examensbetyg vid anställning. Man försökte fånga in lovande ynglingar som redan börjat studera humaniora och leda över dem på läkarbanan via en snabbkurs på 4-5 månader. Mer ansågs inte behövligt. Men experimentet misslyckades i stort sett. Regementena klagade våldsamt över de okunniga ynglingar som skickades på dem och snart återgick det hela till den gamla ordningen eller rättar sagt oordningen. Man tvingades importera utländsk arbetskraft igen och under 1788 års krig deltog sålunda inte mindre än 107 utländska ”läkare” på svensk sida, däribland 14 fångna ryska kirurger. 

Som ett gripande vittnesbörd om hur illa ställt det kunde vara med sjukvårdsmöjligheterna i fält och under krig skall slutligen anföras ett utdrag ur en rapport som 1808 gick till Helsingfors från den hårt trängda andra bataljonen vid Nylands dragoner. Där gör den bekymrade bataljonschefen en förteckning över de medikamenter han förfogade över mitt i brinnande krig: ”1. Litet kräkpulver, 2. Laxerpulver, 3. Kylande pulver, 4. Någon sorts droppar, 5. Tre sorters plåster, 6. Litet salva, 7. Bröstthé, 8. Bindlar och slitet linne.” 

Men ändå var det soldaternas plikt att vara ”oförskräckte, trogne, nyktre och litet högfärdige”. Tillika att sky ”lättja som föder sjukdom, ömsa lintyg och strumpor så ohyra, orenlighet och smuts ej får taga överhand, intet dricka när man är varm, hellre tugga papper eller sticka av björk eller en för att förebygga törst, ej lägga sig i solen eller sova med magen mot jorden samt tvätta fötterna, dock ej när de äro svettiga”. Detta enligt militärpedagogen Carl Johan von Holthausen i en liten bok om ”Soldatens skyldigheter” från 1769. Och som kronan på verket: ”Man bör som en viss och skamfull död akta sig att ej komma okväst på lasaretter och sjukvagnar ty man har sett vid alla krig då en med heder fått dö för fienden har fyra med förakt ömkligen förgåtts på sjukhusen.” Så sant som det var sagt. 

Bild 2 st: Ur Meyersson ”Studier i Serafimerlasarettets instrumentsamling”.

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030618