Karl XI gav regementet en gul bock som symbol 

Av Christer Palm 

Karl XI skapade våra regementsfanor och påbjöd i ett kungligt brev av 17 mars 1686 att Hälsinge regementes kompanifanor skulle som särskilt kännetecken ha ”een gohl spring Båck”. 

Under 1600-talet grundades de kontinentaleuropeiska arméernas rekrytering huvudsakligen på värvning. Detta tillgick så, att villiga och förmögna personer gavs rätt att inom något visst land eller del därav anskaffa frivillig personal och organisera denna till regementen. Eftersom kostnaderna härför icke bestreds av staten utan av regementschefen, d v s innehavaren av ”värvningspatentet” (rekryteringsfullmakten) blev följden den, att talrika detaljer inom de skilda regementena i samma armé kom att bli sinsemellan olika enligt principen att den som betalar skall också bestämma. Detta gällde bl a uniformer och fanor, som sålunda oftast till sitt utseende blev ett uttryck för regementschefernas personliga smak inom ramen för gällande moderiktningar. 

I motsats till förhållandena ute i Europa var den nationella svensk-finska hären icke värvad utan utskriven, d v s värnpliktig. Trots att svenska kungen och folket sålunda stod för kostnaderna gjorde de nära kontakterna med utländska förhållanden att främmande sedvänjor i mångt och mycket accepterades i form av bl a ett stort enskilt inflytande på förbandens utrustning. Detta medförde att även infanteriets fanor under huvuddelen av det sjuttonde århundradet kom att inbördes visa stor principiell olikhet. 

Den som skulle bringa reda på området var Karl XI. Som en reaktion mot tidigare i många av avseenden lösliga förhållanden ingrep denne på de flesta av statslivets områden i starkt reglerande riktning vilket kom i hög grad att gälla även i krigsmakten långt in i tjänsten och utrustningens detaljer. Så tillkom bl år 1686 ovan relaterade förordning, som i enskildhet reglerade utseendet på infanteriets fanor – både i form av beskrivningar och av en sammanställning med målade förebilder. 

En fana för varje kompani 

Grundvalen för systemet var att varje kompani skulle ha sin egen fana. Eftersom det indelta normalinfanteriregementet hade åtta kompanier blev antalet fanor i allmänhet åtta såsom vid vårt regemente. Av dessa fanor skulle livkompanierna – ett vid varje regemente med regementschefen själv som chef  - ha inbördes likadana inom hela armén. 

Livfanan hade vit duk – här skymtar den franska förebilden på samma sätt som i den karolinska uniformens blåa långrockar – och som viktigaste prydnad stora riksvapnet stött av tvenne lejon. Det förbandsskiljande elementet var obetydligt – i övre inre hörnet landskapets symbol utan särskild färgbakgrund, alltså för Hälsinge regementet en gul bock. 

Denna vita livfana var regementets förnämsta och torde kunna betraktas som den första regementsfanan. Fanmodellen lever fortfarande kvar, eftersom de s k liv- och hustruppernas infanteri- och pansarregementen – i motsats till de övriga sådana – fått behålla sina livfanor som regementsfanor ända till idag. 

Regementenas övriga sju kompanier fick fanor av annan typ. Dessa gingo under beteckningen kompanifanor och var sinsemellan fullständigt lika inom varje regemente för sig. I princip var fanornas färg densamma som i vederbörligt landskaps vapensköld varför t ex dalkarlarna och västerbottningarna kom att föra blåa kompanifanor, upplänningarna röda, sörmlänningarna gula och västmanlänningarna vita. 

På denna duk var landskapets symbol lagd – Västerbottens vita ren och tretton stjärnor, Upplands gyllene riksäpple eller Västmanlands tre rykande hyttor i blått. Dessutom omslöts vapensymbolen av en mörkgrön lagerkrans med gula bär – lika från fana till fana på alla ställen där den förekom. 

Talrika undantag från dessa principer för fanornas utformning förekom nämligen. De ovan klarlagda grunddragen kunde nämligen inte användas i de fall, så samma landskap – Småland och Västergötland – satte upp flera regementen, eftersom man då inte hade kunnat skilja vare sig liv- eller kompanifanor regementsvis från varandra, vilket var taktiskt nödvändigt. Detta problem löstes så, att medan ett av regementena i nyssnämnda landskap fick fanor enligt huvudregeln ”vände” man på färgerna för ett annat och införde för ett tredje randiga fandukar med residensstadens vapen som symbol, varvid t ex Älvsborgs regemente fick en svartgul, randig duk med Göteborgs lejon som symbol. I bägge de senare fallen utgick kransen av till synes estetiska skäl. 

För regementen med vit bakgrundsfärg i vapen och kompanifanor uppstod på samma sätt det praktiska problemet att skilja dessa från livfanorna. Detta löstes så att man från fandukens hörn och kantmitt lade vågformade ”flammor” med spetsen inåt. För att inte överlasta duken avstod man i stället från lagerkransen. Ett exempel på sådana kompanifanor är de ovannämnda västmanlänningarnas. 

Vid den inom Finland rekryterade delen av infanteriet uppstod vissa avvikelser från systemet av andra skäl än nu berörda. Här borde Nylands regemente ha fått föra landskapets båt i fanorna, men eftersom en sådan syntes olämplig för ett infanteriregemente fuskade man en smula och lånade grannlandskapets vapen som med sin hjälm och sina lansar föreföll mera lantmilitär. Detta i sin tur medförde att det där hemmahörande regementet – Åbo läns – fick maka åt sig och i stället för sitt eget lanskapsvapen anlägga hela riksdelen Finlands vapen – inget dåligt byte, eftersom det idag utgör Finlands riksvapen. 

Slutligen kunde också estetiska skäl vara avgörande för att frångå principen. Eftersom två landskap hade svarta vapensköldar, nämligen Savolax och Hälsingland, borde bådas regementen fått svarta kompanifanor. Detta ansågs förmodligen både opraktiskt – kulören syns ju inte särskilt bra under dåliga siktförhållanden – och fult för att inte säga olycksbådande. 

Frågan löstes så, att medan savolaxarna fick vända på landskapsfärgerna i likhet med vad t ex Kalmar regemente enligt ovan, fast av andra skäl, fått göra och därigenom kom till gula kompanifanor fick Hälsinge regemente för sig fastställt en i armén helt enastående utformning av dessa. 

Som framgår av det inledande citatet sköt man nämligen, för att lätta upp hälsingevapnets svarta bakgrund, in två kilar av vitt i fanduken under uttrycklig motivering att härmed avsågs sköldfärgen i den andra landskapsvapnet inom regementets ”stånd”, d v s Gästriklands. Härpå lades så, innesluten i den sedvanliga lagerkransen, Hälsinglands gula bock som symbol. 

Under loppet av de snart 300 år som gått sedan Karl XI systematiserade infanteriets fanor har visserligen vid några tillfällen principiella omvälvningar förekommit men man har alltid återvänt till den gamla ordningen. Därför är vår nuvarande regementsfana fortfarande densamma som karolinernas kompanifanor även om lagerkransen försvunnit, segernamnen tillkommit och bocken blivit en vanlig svensk sådan och inte längre är ”een gohl spring Båck”. 

Bild: Hälsingarnas äldsta livsfana  (svart-vit bild)
Bild: Kompanifana  (svart-vit bild)

Kontrolläst av Sonja och Knut 20031027