Källa:  Bocken 1971 

En äkta ”Mohedning” med många lägerminnen 

Det finns inte så många kvar i livet numera, som själva som kronans karlar trampat Moheds sand. Men det finns folk av annat slag, som så att säga växt upp med regementet och som därför också kan berätta om livet på den gamla lägerplatsen. Till dem hör den vitale 75-årige pensionären Teodor Björk, född och uppväxt i Näcktjärn, grannbyn till Moheds läger, där han liksom traktens övriga småpojkar hade ett av sina käraste tillhåll. Där höll de dagligen till med sina lekar och tittade på, hur beväringarna exercerade på heden, och från den tiden bevarar Björk många minnen av både personer och tilldragelser. 

Det gick betydligt hetare till vid inryckningen på den tiden, säger han. Från länets olika delar kom hundratals beväringspojkar med tåget till Bergviks station och marscherade med brännvinspackade väskor och nattsäckar dinglande i nävarna till Mohed, företrädda av ett par taktfasta trumslagare. Mer eller mindre fulla var väl de flesta – det hördes liksom till vid inryckningarna. 

Längs vägen intill ordenshuset fanns några mindre förrådshus, där utrustningen lämnades ut, och där sprang de omkring mellan tallarna i bara kalsongerna eller spritt nakna, skrattande och stojande i fyllan och villan och slogs förresten också ibland. Men sådant var man ju van med, och det fanns för övrigt inte tillräckliga arrestutrymmen för att bura in alla överförfriskade. 

Slagsmål förekom också då och då mellan beväringarna och traktens civila. Jag minns särskilt en gång, när en beväring Wikström blev knivskuren till döds och man kom körande med honom i en trilla till sjukhuset. Dramat utspelades strax intill ett stort pilträd vid Sundbergs gård och med flera inblandade. Jag fick följa farsgubben till tinget, där en Trönöbo dömdes för dråpet till sju års straffarbete. När domaren frågade honom, om han erkände sig vara gärningsmannen, så svarade han: 

-         Ja, det var väl jag, eftersom Ni säger det! 

Han hade varit så full vid tillfället, att han ingenting mindes, och frågan är om inte den verklige dråparen var en annan deltagare i slagsmålet, vilken strax efter dråpet påtagligt nervös kom inrusande i mitt föräldrahem och sedan sprang till skogs. 

En stor och ovanligt kraftig Ala-pojke, som ävenledes anhölls som misstänkt, satte sig till våldsamt motstånd, när han skulle buras in i arresten. Under tumultet klippte han till en löjtnant, för vilket han sedan åkte in på flera månader. När de äntligen lyckats få in honom i arresten, tog han järnsängen, som fanns därinne, och slog ut hela arrestväggen, och där stod han sedan i öppningen och betraktade vaktmanskapet. 

Jag minns också ett annat slagsmål på själva övningsfältet. Det var en bagare från Söderhamn med en stjärna i mössan, som slogs med en hop beväringar, och han var så kvick i vändningarna att han stjälpte sina motståndare åt alla håll med hjälp av både nävar och huvud. Till slut var det någon som slängde en stor sten i skallen på honom, och därmed slutade bataljen. Men fast en god bit av huvudskålen satt kvar på stenen, så dog han inte av smällen, inte. Folk tålde mycket på den tiden! 

Midsommarfirandet på Mohed hör till de verkligt glada barndomsminnena. Då strömmade folk till från alla håll och kanter till lägret, både beväringarnas anhöriga och annat folk. Då restes den stora majstången ute på heden, och där ägde också tävlingar rum av olika slag. Det var både säcklöpning och pölstrid, dragkamp kompanivis och klättring på såpad stång, i vars toppända en femkronorssedel var fästad som segrarlön, och så var det förstås dans och en lång rad andra nöjen och upptåg, där inte minst musikpojkarna spelade en framträdande roll. 

Om somrarna brukade det komma en cirkus till Lappstan, och det var under ett sådant besök, som en cirkusapa slet av fanjunkare von Walters långa mustasch, som sedan aldrig växte ut till sin förra längd. Cirkusen hade också en björn, som hugade besökare fick brottas med. Den ende som lyckades stå på benen mot björnen var förresten just fanjunkare von Walter. Han var en ståtlig karl, som mycket påminde om själva Karl XII. Mästare i fäktning var han dessutom. 

Om fanjunkare von Walter berättas det, att han vid en inspektion blev utskälld av översten, som till slut bad honom dra åt helvete. 

-         Ja, överste, svarade fanjunkaren. Jag har redan varit där också, men det fanns bara       plats kvar för en överste! 

Jag minns när svenskarna skulle gå mot Norge 1905 också, hur hela regementet stod uppställt utanför förrådet och allt var klart, proviantvagnarna packade, släpbårar efter hästarna. Naturligtvis var vi småpojkar med och tittade på det hela, det var spännande dagar!

År 1914 skrevs jag själv in som beväring, och i mars 1915 ryckte jag in på Kungsbäck i Gävle mitt under brinnande världskrig. Jag hamnade på I. bataljonen, där beväringarna sorterades in efter längd på den tiden med de längsta på Liv eller 1. kompaniet och de kortaste på 4. Själv hamnade jag på 2. kompaniet, där kapten Grundell var chef. Där fick jag åtta dagar i buren, innan jag ens hunnit få uniformen på, och dessutom springa med "burken" varenda morgon. Det var så att jag tyckte inte att kostymen passade. Jag hade en väldig hårväxt på den tiden och burrigt hår, och när jag fick en alldeles för liten mössa, så frågade jag korpralen, som hette Johansson: "Tycker ni att den här mössan passar?" Då fick jag min dom med detsamma - "det ska du ha för att du är oppkäftig", sa´ han. För man stod ju under krigslagarna, när man ryckte in, och då var det bäst att vara ordentlig, för den som lever bus, han får också slita mest, det märkte jag då. Och så fick jag en varning av kapten Grundell.

Den där kapten Grundell var annars en väldig snäll och rättvis karl, och finurlig var han också. En kväll hade en pojke från Östansjö tillsammans med en kamrat "bondat" genom att klättra över en av kaserngrindarna, och när de återkom på morgonen, så åkte båda fast. När vi sedan kom ut på övningsfältet, ställde kapten Grundell upp kompaniet i sluten fyrkant, och så sa´ han: "De som nu känner på sig, att de har varit ute i natt, kan komma fram till mig!". När då "Östansjö" och hans kamrat knallade fram, så blev det ju ett jädrans skratt, förstås - det var det enda straff de fick. "Jag vill inte se något sådant mera, sa´ kapten, och inte ha ett kompani, som är bestraffat, så nu vet ni, hur det blir nästa gång!"

Sedan bar det iväg på bevakning upp till finska gränsen i en by, som hette Hedenäset, och där skaffade jag mig naturligtvis en fästmö. Men finnarna däruppe var för jäkliga mot oss, så man måste ta geväret med bajonett på, när man gick till jäntan. En kväll - jag skulle sedan på vakt kl 2 på natten - hade jag gått hem till henne, och bäst det var bultade ett par finnar på fönstret, viftade med sina knivar, högg i stugväggarna och skrek. De gav sig på ytterdörren också, Jag tänkte, att om det funnits en stol till hands, så skulle jag ha öppnat dörren och låtit dem komma. Men i stället anlände min furir nr 14 Johansson och frågade husfolket om det fanns någon militär där. Nej, det visste de då inte.

Stugan låg ganska högt, och genom fönstret såg jag på avstånd en skyttelinje närma sig. Jag trodde det var nattövning, ty sådana hade vi tätt-tätt. Finnarna hade gett sig iväg, och jag stack iväg, jag också, sprang en genväg bortåt ett berg och hem till förläggningen och ut på vakt, så fort jag nånsin hann. Och just då kom löjtnanten.

 - Var har Björk varit då? undrade han.
 - Jo, jag vart instängd däruppe i kåken och kunde ju inte gå ut och bli ihjälstucken. Löjtnanten vet ju hur finnarna är!
 - Jaa du, dom har varit hos mej också i natt och kastat sten genom fönstret.
 - Om dom kommer nu då, får jag skjuta då?
 - Ja, men skjut dom i benen, sa´ han.

Jag var vid högvakten den gången. Annars när vi gick på post, hade vi en sträcka på fem kilometer att bevaka. Vi skulle ju hålla ögonen på hela gränsen och hade alltid ett papper med oss till nästa postering, så det gick inte att båga. På andra sidan älven låg ryssarna, för Finland var ju ryskt på den tiden. Vi skulle hålla uppsikt över smugglare också; det fanns bara en tullare där, och det smugglades friskt varenda natt.

Jag låg inkallad bara en gång under kriget, först åtta månader och sedan omedelbart fem månader till därför att jag hade ett streck på armen efter att ha blivit uttagen till korpralsskolan, när jag ryckte in.

När hemvärnet kom till under andra världskriget gick jag arbetslös. På Kungsbäck hade jag sagt åt kapten Grundell att jag hatade det militära, men jag gick i alla fall med i Mo hemvärn på villkor att jag slapp bära gevär. I stället sändes jag och en Rengsjöpojke på en två månaders sjukvårdskurs i Bollnäs. Där fick vi en väska med bandage och andra grejer samt lära oss lägga bandage, behandla benbrott och skallskador, åka med cykelbår o.s.v.

Vid kursens avslutning träffade jag kapten Grundell igen, han var ju bas inom Röda korset i länet då. När han fick se mej, så blev han förvånad. 
 - Men vad ser jag, är Björk också här! Nu är du ju i kronans tjänst igen!
 - Ja, de´får jag väl, sa´jag. Han kom nog ihåg det jag sagt om att jag hatade det militära!

Jag fick sedan jobb i Uppsala, där jag blev kvar i tio år, och där åkte jag fast för ännu en sjukvårdskurs, när polismästaren bestämde att jag skulle bli blockledare i sta´n och plocka rätt på käringar och gamlingar, om det blev krig. Det var när det var som värst under krigsåren. Min värdinna var fasligt rädd att Sverige skulle bli inblandat, men jag tröstade henne med att om det gick så illa, så skulle jag spara henne. Den kursen hölls på Karolinska och omfattade litet modernare metoder, mun-mot-mun-andning och sån´t där.

Under exercistiden på Kungsbäck träffande jag också en annan gammal bekant från Mohed, nämligen löjtnant Arborén. Det var han som ledde resandet av minnesstenen på lägret 1908, för han var då chef för malajerna. Dom högg ut stenen ur själva berget och släpade fram den på en drög, som dom drog med rep. Det var ett styggt jobb; där det inte var lerigt och halt, så sjönk dom i stället djupt ner i sanden på heden. 

På Mohed hade Arborén en motorcykel, en sällsynthet på den tiden. Han hade gjort en särskild motorcykelväg efter Näcktjärn, och när han där ställde ifrån sig cykeln en gång, så var det en annan löjtnant, som lånade den på prov. Men han kunde sedan inte få stopp på den, utan måste åka, tills bensinen tog slut, och Arborén vart så arg, att han gav honom några örfilar för tilltaget. Han var ganska häftig till humöret och ganska originell på sitt sätt. 

På Mohed brukade jag som pojke springa ärenden åt honom. Han bodde nämligen i närheten av oss, och han brukade komma in till min mor om morgnarna, spela gitarr och sjunga, så han kände ju mig bra. 

När jag ryckte in på Kungsbäck var han matsalsofficer. Man fick då inte sätta sig till bords i matsalen annat än på kommando, men en dag tänkte jag mig inte för utan satte mig för tidigt. Då kom Arborén fram till mig. 

-         Stig upp, röt han till mej. Men jag kunde inte resa mej, satt som fastspikad, paralyserad.          Ja, så fick jag då följa med honom in i ett annat rum och blev utskälld. 

-         Jaha, sa´jag, det här är kanske tacken för alla ärenden jag sprungit åt löjtnanten!

-         Va, säger du ? Var är du ifrån? Va´ heter du?

-         Jag heter Björk å är från Mohed.

-         Är du Annas pojke?

-         Jaa!

-         Gå tillbaka!, sa´Arborén.

(Efter bandupptagning sammanställt av Erik Wickberg) 

Bild: Theodor Björk

Kontrolläst av Sonja och Knut 20031027