Ett 50-årsminne upptecknad av en äldre sedan länge pensionerad officer 

Skräddare Borg 

På ”Gamla Mohed” fanns omkring sekelskiftet en gammal ”civil militärskräddare” Lars Borg, gemenligen kallad ”Gubben Borg”, någon gång ”Mäster Borg”. 

Borg var född i Hanebo socken och hade i unga år varit soldat vid Livkompaniet, men nödgats taga avsked från den aktiva tjänsten och ägna sig åt skrädderiyrket sedan han vid en skenfärd efter häst hemma på roten råkat bryta sitt högra ben. En kvacksalvare hade troligen haft sin hand med vid spjälningen av benet, ty dels hade benet blivit alldeles för kort och dels så krokigt, att när man såg Borg stående och bakifrån, bildade benen stora bokstaven D. Han var en språksam människa. När man mötte honom stannade han ofta för att munhuggas. Alltid hade han något lustigt att säga, och aldrig var han svarslös, och som han stammade och vid stamningen gjorde några komiska grimaser med ögon, kind och läppar försummade jag aldrig att stanna och studera honom. Han visade ej någon överdriven respekt för befälet. Den enda han hälsade på genom att avtaga skärmmössan, som i regel satt i nacken, var ”Räjjem-m-mentschefen”. 

Alla övriga saluterades genom att hastigt slänga upp högra handens krokiga pekfinger endast i riktning mot mösskärmen. Någon gång kunde det hända att han på skämt uppträdde som civilklädd disciplinerad soldat, gjorde ställningssteg samt honnör med sitt krokiga pekfinger. Han var en kraftig tobakskonsument, vilket alltid syntes utanpå, och försmådde ej spirituosa. 

Han gjorde täta omotiverade besök i officersmässens skänkrum och då alla visste vad besöket gällde, behövde han ej gå törstig därifrån. 

För sitt skrädderi hade han fått sig en lokal anvisad i musikpaviljongen och till hjälp hade han son och dotter, vilken senare var särskilt duktig att passpoilera vapenrockar och pantalonger. Borg med familj inställde sig vid inryckningen varje år lika punktligt som befälet och var genast beredd att mottaga persedlar för reparation. Han reparerade bra och framför allt billigt, vilket senare ej var oväsentligt för en underlöjtnant med 100 kr i mån + 3 kr per tjänstgöringsdag, då man förbrukade både 2 à 3 gånger detta belopp.  

En dag kom jag in i officersmässens skänkrum. I rummet stod en grupp officerare. På kassörskans disk stod ett stort snapsglas fyllt till bredden. Vid disken med front mot glaset stod gubben Borg, tydligen redan något beskänkt och tittade leende och förtjust mot glaset. Emellertid hade någon spjuver fyllt glaset med vatten. Men både jag och Borg trodde att det var brännvin i glaset. Borg såg förtjust ut, ögonblicket var inne, han förde sakta fram sin öppnade hand, fattade glaset, höjde med van hand och en svag dallring detsamma, böjde huvudet bakåt och snapsen hamnade på rätt ställe. Men han märkte omedelbart bedrägeriet och fortare än kvickt kom snapsen tillbaka i en kraftig stråle rakt i väggen. Borg blev vred då ett hejdlöst skratt brast löst, och särskilt vände sig hans vrede mot mig. Ögonen gnistrade, han visade tänderna och knöt båda nävarna mot och kom mig obehagligt nära. Jag sköt gubben ifrån mig med båda händerna, med den oavsedda och överraskande effekten att han föll baklänges och satte sig på golvet, slog huvudet i disken med ljud ej olikt en bastrummas. Jag blev rädd men lugnade mig, då jag såg att han utan hjälp kunde resa sig upp. Han slängde mig en om möjligt ännu ilsknare blick än förut, men plötsligt, liksom han fått en ingivelse, vände han sig hastigt om och försvann i hastig takt i riktning mot skrädderiverkstaden. Jag trodde saken härmed var utspelad. Jag tänkte ej på mina persedlar i hans verkstad, men – det gjorde gubben Borg. Jag gick därpå upp i mitt rum i officersbyggnadens tredje våning. När jag suttit där en stund fick jag höra ett stampande i de gamla knarrande trapporna i den gamla träbyggnaden. Ljudet kom närmare. Undrande vem det var gick jag ut i korridoren. Det var gubben Borg med mina klädespersedlar på armen och över axeln. När han fick se mig i andra änden av korridoren ökade han farten till halv språngmarsch och ropade:

”Läkareson hälp dej själv”, varpå han kastade alla kläderna över mig och försvann. Den sommaren vågade jag mig icke ned till hans verkstad. Borg tittade bort när han mötte mig. Men utryckningsdagen kom och den var ju en glädjens dag. Alla ställde vi färden till Bergviks järnvägsstation, även Borg och jag, men ovetande om varandra. Men på Kilafors st:n, där tågombyte ägde rum, fick jag se gubben Borg upprymd, glad och gestikulerande. Han kom mig närmare. Jag tänkte: ”få se hur det här kommer att sluta”. Nu fick han se mig, där jag stod i uniform. Med båda armarna utsträckta kom han emot mig och lovade å egna och mina vägnar ”att vi ej skulle hy-hy-hysa något agg mer mot varandra.” ”Skräddarfreden” var sluten i god tid till nästa års möte på ”Gamla Mohed”. 

Gubben Borg är död sedan många år. Hans stoft vilar på Hanebo kyrkogård.
Frid över hans minne!         

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030609


Bustricket som utsatte löjtnanten i en penibel situation utfördes av Olof Arborén som berättar själv i sin bok "Svart och vitt"
Utdrag ur Bok "Svart och vitt" av Olof Arborén"

..........Ett par episoder har samband med originalet Borg.

Till det yttre var skräddarmästare Borg , Moheds privata skräddarmästare, anskrämlig som "Den Phule"; men sy uniformer och "passpoila" det kunde han och hans söder. Han var också högeligen medveten därom. På grund av denna yrkesskicklighet var Borgs privata skrädderiverkstad städse upptagen till bristningsgränsen. Det kunde därför stundom var en nåd att få något sytt. Så kommer en dag en "nykläckt och hör sig för om beställning av en paraduniform och undrar till sist om Borg också kan sy paradbyxorna verkligt flotta?!

Mäster kände sig kränkt ända ned till botten av sin militära skräddarsjäl. Han, som sedan 15 år tillbaka till sin kundkrets räknat överstar, överstelöjtnanter, majorer, kaptener m.fl. för att nu inte tala om general Stjernstedt och alltid berömvärt sytt åt dessa aktiva officerare (vilka inom parentes o.d. skämtat sig in hos den snarfyndige yrkesmannen, som med all respekt härigenom känt sig som dem närstående), och så kommer nu en liten strunten reservunderlöjtnant - f.ö. bror till regementskvartersmästaren kapten Anders Schönning - med en dum fråga. Svaret blev därefter, kort och verkningsfullt: "Jag ska säja , att när jag kan sy böxer åt "Mickel" (kapten P.F. Michelson) han, som har ´sittknölen´i "knävecken", då kan jag sy åt "hanöm" å, lill-"Schönningen!". Sade och försvann från den häpne kunden. Den unge Harald Schönning fick en korrekt psykologisk förklaring till den egendomliga kundtjänsten, men även i sinom tid en mycket välsittande paraduniform. Harald S. dog för flera år sedan som landskanslist i Gävle.

Om Borg gick naturligtvis många historier, här blott ännu en, som tilldrog sig på fritid i skänkrummet invid officersmatsalen på Mohed. Där kunde det hända att på en disk stod ett glas med något drickbart, vanligen kanske brännvinsglas, som av någon anledning ej tömts tillbaka. Kom så en handräckning kunde man få höra kassörskan säga: "Ska det vara en sup, så var så got!" Vid tillfället ifråga kom jag att passera detta rum och märkte därvid två tomma brännvinsglas på den vanliga platsen. Utan särskild tanke kom tjuvpojken på mig. Jag fyllde dem båda till brädden med vatten. Knappt var detta gjort förrän jag genom de stora fönstren mot gårdssidan på avstånd fick se löjtnant Sven Sandberg och en god bit från honom vår Borg. Då båda tycktes på väg mot ingången, smet jag ut i matsalen och ställde mig bakom en dörrspringa för att avvakta händelsernas utveckling.

Först kommer Sven och säger till den strax efter inträdande Borg: "Jaså, Borg är ute och traskar i blåsvädret. Och så´n tur han har sen, här står ju både helan och halvan islagna". Så tar löjtnanten de båda glasen och flyttar fram dem med en inbjudande gest och orden: "Varsågod, mäster Borg!" Denne fattar det ena glaset och vällustigt plirande ömsom på det andra och på Sandberg, håller han för denne ett lovtal över den "urbana" officerskåren, som alltid varit godhjärtad, frikostig och "gemen", över regementsläkaren, den präktige d:r Robert, "hanses" pappa etc.; varpå glaset med van hand tömmes. Men --- ögonblickligen frustas våldsamt dess innehåll jämte en myckenhet av två delvis upplösta snustuggsbussar ut mitt i den välmenande --- men nu förklarligt nog ytterst uppretade --- löjtnantens ansikte.

Som straff får mäster en "sittopp" så han ramlar omkull mot försäljningsdiskens framsida, som av trycket kastas undan, och där ligger nu Bor på golvet och kravlar bland tombuteljernas mångfald. Han blev naturligtvis mäkta förgrymmad. Så fort benen kan bära honom rusar han ut, men kommer efter en liten stund segerstolt tillbaka skinande i hela ansiktet, bärande en ordentligt ut- och invänd vapenrock över högra armen. Så intar det triumferande originalet Borg en ställning som om det gällde att "stöta kula" mitt framför löjtnant Sandberg, lägger därpå varligt vapenrockens tyngdpunkt i högra handens mitt och skriker ut: "Läkaresön, hjälp Dej själv!" I samma nu träffar vapenrocken löjtnantens ansikte, varefter mäster omedelbart försvinner från arenan.

Sven S. godtog naturligtvis med fullkomlig förståelse min förklaring, men det kinkiga var hur han nu skulle kunna få sin vapenrock vederbörligen passpoalerad. Med en viss finurlighet och med biträde av en annan kamrat. till vilken vapenrocken exakt passade, lyckades jag emellertid åstadkomma det.    ............