Regementschefens tal på Mohed 20/9 1953 

År 1689 utsågs detta fält – gamla Mohed – till övningsplats åt Hälsinge regemente. Det skedde under kung Karl XI:s tid och efter en fredsperiod om mer än tio år – en ovanligt lång fredsperiod i stormaktstidens Sverige. På slottet Karlberg lekte en liten sjuårig kronprins – prins Karl. Inga ovädersmoln hotade vårt land och freden skulle vara ännu i 11 år. Regementet var gammalt redan då, och vid det första regementsmötet stodo veteraner i leden som varit med under 30-årioga kriget och på Karl X Gustafs fälttåg. Här övades e t t av de regementen, som skulle bli ett av de främsta i den bästa armé, som någonsin funnits – den karolinska. Den var Karl XI:s verk och hans arvegåva till efterträdaren Karl XII. Medan många höga svenska officerare sökte erfarenhet och militär kunskap i främmande tjänst – i Tyskland, Nederländerna och i de italienska städernas legohärar – utbildades svenska indelta knektar här på Mohed i en inhemsk svensk taktik – ”det nya manéret”: 

”Gå lugnt mot fienden, huka er icke för skott och kulor, ty Gud bestämmer över Edra liv, skjut en salva och gå käckt fienden in på livet” – så löd den enkla instruktion, som dagligen ljöd över denna slätt och som övades från den ena ändan intill den andra ändan på slätten. Den praktiserades sedan under den stora ofreden vid Narva, Düna, Gemäuerthof, Jacobstadt, Ljesna och Gadebusch och ingen fiendehär stod emot de handfasta, välövade knektarna från Alfta och Arbrå, från Delsbo och Forsa, från Ovansjö och Färnebo. ”Det svenska manéret” var överlägset alla andra manér – det måste alla de erkänna, som offrat år för studier av utländsk krigskonst. 

Men framgången berodde icke endast på krigskonsten. Den berodde främst av något helt annat. Den svenska armén var rekryterad av bygdens och landets egna söner, från vår gamla bondestam med roten fast i landets egen jord. Fienden bestod av värvade legohärar utan annan förankring i livet än där solden betalades ut. Våra soldater voro övade, utrustade och beredda, när stormklockorna kallade. I fiendeland rullade värvningstrummorna på torgen då kriget redan hade börjat. 

Värvningstrummorna i fiendeland lockade samman större härar än våra. Hälsinglands soldater kommo hit till Mohed och marscherade vidare mot okända öden av andra skäl än locktoner om guld och ära. De följde pliktens bud. 

För dem gick vägen bort från allt de höllo kärt: det lilla torpet, familjen, jordlappen – den fagra bygd, som vi se framför oss och omkring oss. De följde fanan med bocken, den de svurit trohet, - och få kommo tillbaka. Många av dem som här övat vila namnlösa och okända på okända platser i fjärran länder. Men de ha lämnat arvet efter sig: 

Denna fagra bygd, som de brukat i fred och värnat i krig. 

I över tvåhundra år samlades Hälsinglands och Gästriklands söner till denna plats. En ny tid krävde andra övningsförhållanden och minnesstenen här är det enda som vittnar om vad som varit. 

Men efter de oändliga leden av de stora skuggornas armé ha vi – det gamla Hälsinge regementets levande soldater – slutit upp. Vi stå här i dag med samma rätt som de som gått här före oss och med samma plikt. Plikten är att värna det som är vårt, rätten tillkommer oss själva och vi önska icke främmande hjälp och behöver den icke heller. Vi äro äntligen åter trygga i känslan att kunna värna oss själva. Må vi betänka den lycka, som blivit oss beskärd, - en sällsynt lycka, efterlängtad, saknad, endast drömd av många folk i dagens Europa: ett fritt land, ett tryggt hem, en framtid i frihet och obunden kraft att trygga den med: Vår egen kraft med goda vapen och gott mod. Men ni har en r ä t t att kräva, ni unga, som lyssna. Ni äro icke legosoldater eller yrkeskrigare. Edra uppgifter i livet äro av helt annat slag. Ni ha r ä t t att k r ä v a kunskap om soldatens uppgifter om ni skola brukas som soldater. Det är ingen som avser att locka er till krigiska dåd för ära och vinster. Det vore föga lönt att försöka. Ni äro lika rotfasta i Eder hembygd som någonsin de gamla knektarna. Liksom de står ni här, därför att Sveriges lag och pliktens bud kallat Er samman- Ni övar Er i ”det svenska manéret” av modern typ. Ni äro välrustade och vältränade. När övningstiden är slut återgå Ni till Ert och Edra sysslor. Må vi hoppas att Ni få sköta dem i fred. Men här på gamla Mohed kunna vi lova varandra – utan dyrbara eder och stora ord – att skulle stormklockorna åter ringa folket i vapen till hembygdens värn, så följa vi den gamla fanan och plikten såsom våra fäder. 

Vi kunna icke lova dem där hemma att komma tillbaka. Men vi kunna lova dem att göra vår plikt. 

Höj fanan till hyllning av alla dem, som på denna plats så sagt och handlat. Ägna en tyst tanke åt minnen som förplikta. 

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030528