”Jag undrar om det i något annat land funnits en motsvarighet till dessa fredliga krigsläger, inbäddade i de svenska skogarna, så undangömda, nästan isolerade, så rustikt troskyldiga, med sina knotiga indelta soldater, gamla murrande trotjänare, med sina hyggliga ljushåriga bondpojkar. En svensk exercished var något av det blondaste på Guds gröna jord.”

”Fredrik Böök”  

I samband med det yngre indelningsverkets genomförande gav Karl XI befallning till regementscheferna att utse ”en slät och tjänlig plats vid någon skog eller Kronans jägarbacke, varest regementet kampera kan”. 

För Hälsinge regementes vidkommande blev det Mohed c:a 12 km väster om Söderhamn, vid den vackra av blånande höjder omgivna Florsjön. Ett utmärkt val ur många synpunkter. Bl a sammanstrålade där ett flertal betydelsefulla vägar. 

Tidigare, sannolikt redan under drottning Kristinas tid, hade enligt traditionen regementets utskrivna soldater sammandragits för övningar på Florheds läger. Huruvida Florheds läger var en äldre benämning på Mohed, eller om det avsåg slätterna norr om Florsjön, har icke genom tillgängliga källor kunnat fullt klarläggas.  

Ur ett brev från Kungl. Maj:t till länstyrelsen i Västernorrlands län den 3 augusti 1687 må följande citeras: ”Såsom vi have i nåder gott funnit att låta genom de därtill förordnade kommissarier mönstra Helsinge och Gästriklands infanteriregemente under översten Ludvig Wilhelm Taubes kommando den 20 september nästkommande på det vanliga stället uti Mo socken i Helsingland, där regementet förr alltid plägar kampera, alltså är härmed till Eder Vår Nådige vilja och befallning att i låte denne mönstringstermin på vederbörliga ställen uti Helsinge- och Gästrikeland publicera med ord och påminnelse därhos att soldaterna måge bliva med fjorton dagars kost och underhåll till denna generalmönstring och kampering försedda, förutom vad de kunna behöva på marschen fram och tillbakars” (stavningen givetvis moderniserad).  

Detta kan ju tydas så, att Florhed och Mohed var olika benämningar på samma plats, vilket också göres sannolikt genom nedanstående karta från 1680, där ”Lägret” med ett något ”spaljeartat” beteckningssätt finnes inlagt. 

Det ovan anförda utesluter dock icke möjligheten av att Florhed som tidigare framhållits, skulle kunna ha varit en övningshed norr om Florsjön. 

Generalmönstringar med regementet höllos emellertid å Florhedsläger 1685 och 1687 samt å Mohed den 9 maj 1690. Regementet var indelt sedan år 1682 i augusti. 

Å en annan karta från 1688 över socknarna Söderala, Mo och Skog finnes också ”Lägret” utsatt, här utformat på ett annat sätt. 

På vilket sätt ”Lägret” ursprungligen kom i regementets ägo är icke fullt klarlagt, men det sannolika är att en ”kronoallmänning” var den ”släta och tjänliga plats” överste Taube ansåg vara lämplig vid fullgöranden av Karl XI:s intentioner. 

Men det var icke nog med att exercisplatsen var utsedd, den måste också göras lämplig för sitt ändamål. Soldater från närliggande socknar kommenderades till heden. Träd fälldes, buskar röjdes, stenar och stubbar brötos samt undanforslades av starka och seniga soldatarmar. Mustiga eder strömmande ur de munnar, vilka under arbetspauserna vidarebefordrade starka drycker till torra soldatstrupar. Det är icke meningen att i det följande, intill 1810, göra en kontinuerlig redogörelse för Moheds utveckling och  händelserna därstädes, utan här kommer endast att beröras en viss epok i den gamla lägerplatsens historia – den efter det stora nordiska krigets slut. 

Låt oss ”hoppa in” på lägret någon gång under översten Buddenbrocks chefstid (1723- 1738). 

Mötesplatsen hade då icke samma omfattning, som den senare genom expropriering fick, och några kronan eller officerskåren tillhöriga byggnader existerade icke. All förläggning skedde i tält med undantag för sjuka, vilka förlades och vårdades i lämpliga gårdar i lägrets närhet. En del officerare och expeditioner synas också ha kommit ”under tak”. 

I god tid före övningarnas början på heden hade soldaterna, beordrade genom ”soldatposten” (en motsvarighet till senare tiders orderbud), samlats å kompaniplatsen, vilken vanligtvis låg i kompanibygdens mitt, oftast i anslutning till kaptenens (kompanichefens) boställe. Där inspekterades den samlade kontingenten av kaptenen, som såg till att varje man, varje korpralskap hade anbefalld utrustning samt att rotebönderna hade infunnit sig med erforderliga hästar och fordon för fraktande av kompanitrossen till mötesheden. Överste Buddenbrock var en utomordenlig exerciskarl och hade givit de mest noggranna instruktioner för marschen till lägret. Bl a skulle tillses att soldaten gick, icke åkte eller red. Ett medel för bibehållandet av den, särskilt då för tiden, nödvändiga marschförmågan. 

Efter ett i detalj uppgjort tidsschema marscherade kompanierna, många av dem med en pipare eller trumslagare i täten, till möteshedens östra gräns, där de 8 kompanierna iordningställde sina bivacker i skogen, bidande morgondagen, då de ”i soluppgången”, enligt order, samtidigt då spelet rördes vid den förut sammandragna lägervakten, skulle marschera in på lägrets centrum för avlämning till översten. Sedan ägde tältslagningen och lägrets uppbyggande rum. Kompanierna tävlade därvid med varandra. Det gällde att först vara färdig med sin del av tältstaden och det på ett sådant sätt att vid ”högst densammes” kommande inspektion allt skulle vara perfekt ordnat enligt utfärdade instruktioner och anvisningar. Tälten voro på denna tid fyrkantiga och avsedda för 8 soldater, vilka lågo ”skaföttes” med fötter mot kamratens höft. Tälten för lägervakt och officerare med expeditioner voro större. Under regementsmötet denna tid slogs revelj kl 3.30 och övningarna började kl 4. Mötet varade dock icke längre än 10 dagar. Lägervaktens gevär skulle enligt Buddenbrocks order vara laddade med löst krut och officerarna på vakten ”salverar” honom blott en gång om dagen. Han föreskrev även att ”när officeren lyfter på hatten” får han ej bocka sig. Den nutida hälsningen med handens förande till huvudbonaden var då ej införd. Som förut nämnts var Buddenbrocks en exerciskarl av stora mått och det var huvudsakligen exercis, något skjutning och handgranatkastning som övades. Den tidens handgranater voro ihåliga järnkulor fyllda med svartkrut och försedda med stubin, som tändes med en lunta före kastet; vikt 1-3 kg. De officerare och underofficerare, som voro ”slätta” i exercisen skulle kompanichefen, enligt Buddenbrocks order, samla hos sig mellan regementsmötena för att utbilda till dugande instruktörer. Färdigheten blev också stor och under regementsmötet 1735 övades regementet att göra handgrepp dels efter, dels utan kommando (efter tecken) och slutligen efter trumslag. Också ett sätt att bereda sig för krigets värv!  Någon övning i fälttjänst förekom knappast. 

Ja, det var ju en del detaljer rörande lägret å Mohed under Buddenbrocks tid. Nämnas bör kanske att B. sedermera blev general och chef för de i Finland för kriget mot Ryssland 1741 – 1743 sammandragna svenska trupperna. Det av hattarna igångsatta kriget fick en snöplig utgång. Syndabockar skulle skaffas fram. En av dem blev Buddenbrock, vilken halshöggs 1743 den 16 juli på den sedermera s k Generalsbacken i Stockholm. En upprörande eftergift åt det allmänna hämndbegäret. 

Vi övergå nu till en något senare epok, den som börjar efter finska krigets slut 1809. 

Lägret hade då ett annat utseende. Under överste von Platens chefstid (1809 – 1815), antagligen våren 1810, påbörjades en synnerligen livlig byggnadsverksamhet i västra delen av Mo läger. En del soldater (timmermän) och civilister voro sysselsatta med att lägga grunden till något, som skulle bli större än de soldattorp de voro vana att uppföra, ja, till och med större och pampigare än själva överstebostället Mårdnäs. En slätrakad herre med korta polisanger gick omkring och övervakade arbetets utförande. Det var herren till Högbo Bruk i Gästrikland, premiermajoren vid regementet och överstelöjtnanten i armén Theodor Nordenadler, initiativtagaren till uppförande av den s. k. ”lägerbyggnaden”, sedermera kallad officerspaviljongen. Det var begynnelsen till en byggnation, som avslutades först 1903.  

”Lägerbyggnaden” disponerades under mötestiderna av officerskåren. Den var ursprungligen avsedd endast för regementsofficerare, men uppläts av överste von Post snart åt officerskåren i dess helhet. Innan detta skedde lära kompanicheferna varit betänkta på att uppföra en egen byggnad (se längre fram om kaptensbostaden ”Bläckhornet”). Von Post (chef 1815 – 1847) ansåg till en början att det var förvekligande för officerarna att ligga inomhus, de borde ligga i tält. Regementet hade nyligen deltagit i tvenne krig: 1808 – 1809 års finska samt 1814 års mot Norge, och officerarna voro vana vid fältlivets vedermödor. Vid närmare kännedom om klimatet ändrade von Post mening. Först på 1830-talet tapetserades lägerbyggnaden och försågs med eldstäder. Det var ett härdigt släkte dåtidens officerare. 

Från 1800-talets början hade de fyrkantiga tälten ersatts med de för en längre kampering lämpligare runda, rymmande ett helt korpralskap, d v s 25 man. 

Någon förläggning inomhus för manskapet förekom inte heller nu. De enda av nämnda kategori, som kommo i åtnjutandet av denna förmån voro de sjuka. Regementet hade sedan äldre tider tillbaka hyrt en byggnad vid Mo – Myskje, i närheten av gästgivaregården med samma namn. 

Att här i detalj skildra bebyggelsen och exercishedens utveckling mellan åren 1810 – 1908 medger icke tilldelat utrymme och torde knappast intressera någon av ”Bockens” läsare. Emellertid ska det väsentliga skildras. 

Det första förrådshuset för stammens persedlar uppfördes år 1832, om man får tro en i krigsarkivet förvarad, år 1882 upprättad inventarieförteckning över kronan tillhöriga byggnader. Enligt överste Leijonhufvuds biografiska anteckningar uppfördes, jämlikt Kungl. Brev av den 15 september 1835, under von Posts chefstid även ett större förrådshus för beväringsmanskapets utrustning. Beväringens persedlar hade förut förvarats i Söderhamn, vilket bl a framgår av en ”anmärkning” till 1817 års generalmönstringsrulla där det står:

”Regementets Compagnie Trossbodar äro alla i gott stånd. Den till Bevärings Manskapets Persedlars förvarande anslagne trossboden i Söderhamn tarfvar reparationer och till dess iståndsättande har till Kungl. Krigs-Collegium ingått kostnadsförslag, hvarå Resolution ej hunnit ankomma. 

En matpaviljong för underofficerskåren, den s.k. Hagabyggnaden, uppfördes åren 1838 – 1840. Haga var ursprungligen boställe för chefen för Arbrå kompani, men utdömdes vid laga syn och flyttades till Mohed, där den blev underofficerskårens mässbyggnad. Hur den såg ut efter under åren utförda tillbyggnader och renoveringen 1903 – 1904 (till Hälsingemanövern 1904 med dess kungabesök) framgår av ovanstående bild. (Eg.ant: Finns ej på denna sida) 

Den 8 juli 1840, under pågående generalsmönstring kom elden lös i musikkasernen, vilken av brist på eldsläckningsmateriel brann ned till grunden. Musikkasernen var alltså uppförd före nämnda datum. Någon handling visande exakt tidpunkt för dess tillkomst har emellertid av författaren icke kunnat uppspåras. 

Det blev en paus i bebyggelsen fram till överste Reuterskiölds chefstid (1856 – 1860), då den åter kom i gång. I närheten av Florsjön uppfördes 1857 krutkapellet (ammunitionsförrådet). 1859 byggdes den första manskapsbaracken av en byggherre vid namn Eric Rådström samt år 1860 ett förrådshus enbart för beväringsutrustningen och så sjukhuset. Som sjukhus hade regementet förut använt en förhyrd gård i Mo Myskje. Den gamle originelle regementsläkaren Rahmström tyckte det var tråkigt behöva flytta över till Mohed från Mo Myskje, där han av resande, som togo in på den närliggande gästgivargården, hade tillfälle att uppsnappa nyheter och höra en del skvaller. 

Under överste Bergmans korta chefstid 1860 –61 (han blev sedermera landshövding i Norrbottens län) uppfördes på officerskassans bekostnad arkivbyggnaden å samma plats, där den nerbrunna musikkasernen förut legat. Byggnaden ifråga såldes sedermera till kronan för att begagnas av regementes skolor. 

Exercisheden började bli för trång. Det fordrades mera utrymme. Under överste Leijonhufvuds chefstid 1864 – 1868) genomfördes delvis den under tvenne föregående regementschefer förberedda exproprieringen utav flera tunnland av kringliggande byars skogsmark.  

1873 färdigställdes tre baracker för beväringen. De kommo att ligga mellan den senare uppförda s.k. rekrytbaracken och den 1859 uppförda, sedermera till exercishus ändrade första baracken. Först efter 1901 ombonades desamma och försågos med kaminer. 

Under överste Muncks chefstid (1882 – 1893) var byggnadsverksamheten å Mohed synnerligen livlig. Äldre generationer, de äro borta de flesta, talade med hänförelse om ”Munckens” tid. Initiativrik, energisk och intelligent gjorde han allt vad göras kunde för lägerplatsens förbättring, utvidgning och försköning. Den stora s k rekrytbaracken, med plats för 20 underofficerare och 400 man, färdigställdes. Nya förrådshus, smedja och arrestlokaler sågo dagens ljus. Hör och häpna nutida människor – officerskårens kassa hade dittills bekostat smedja och arrestlokaler. Lägerplatsen utvidgades ytterligare genom expropriation och de under företrädarna igångsatta trädplanteringarna fortsattes.

Det för senare generationer ”mohedingar” kända stora huvudförrådet var färdigt för avsyning senhösten 1890 och dit flyttades från rotarna de indelta soldaternas första munderingar. 

Mohed var en sandslätt och det gick trögt med exercisen i den mjuka sandmarken, där man på vissa ställen sjönk ner ända till anklarna. Under blåsiga dagar dammade det rätt friskt, varför Florsjöns vatten utgjorde en verklig vederkvickelse för dammiga och trötta krigare. För att binda dammet besåddes, på initiativ av överste Munck (vem annars!) en tredjedel av fältet med s k sjöhavre. Den besådda delen av fältet omgärdades och fick icke beträdas. Resultatet blev gott och exercisheden så småningom dammfriare och lättare att ”harva” på, som det numera heter på beväringsspråket. Det var mycket med noggrann marsch och exercis på den tiden. 

Efter Muncks chefstid synes det mesta ifråga om nybyggnad ha varit undanstökat. Dock tillkom ett gevärsförråd av tegel, de s k kompanibodarna, kompanimatsalarna nere vid Florsjön och modernt ordnade marketenterier med verandor. Dessutom en del om- och tillbyggnader å officerspaviljongen, bl a år 1896 en ny mäss- och matsal för officerskåren. 

Strax väster om officerspaviljongen låg det s k ”Bläckhornet”, namnet anger hur byggnaden ungefär såg ut, kvadratisk med sluttande tak och en skorsten i mitten. Här hade det indelta regementets 8 kompanichefer varsitt rum. Byggnadens uppförande torde ha bekostats av kompanicheferna själva. Tidpunkten för densammas uppförande har icke kunnat klarläggas. 

För manskapets trevnad sörjdes även. 1898 tillkom ett soldathem. Enligt uppgift skulle regementspastor Hultin ha varit den drivande kraften bakom hopsamlandet av medel för hemmets uppförande. 

De sista uppförda byggnaderna å Mohed voro de s k lägerhyddorna, en följd av 1901 års härordning, då förläggning inomhus måste ordnas för till regementsmötena inkallade tvenne årsklasser. De togos i anspråk första gången 1904. 

En icke oviktig detalj vid krigsmäns utbildning är användandet av skjutvapen. Härför fordras, utom vapen och ammunition – skjutbanor. Å Mohed funnos, åtminstone från 1880-talets början, tvenne skjutbanor, ”den lilla” (eller norra) samt den södra. Florsjön utgjorde för bådadera kulfånget, och på dess botten ligger mycket bly samlat genom tiderna. I samband med införande av 1867-1889 års remingtongevär, med dess längre skottvidd, förlängdes på 1890-talet den södra banan och breddades samt erhöll benämningen ”den stora”. 

På grund av terrängförhållandena måste för skjutning på 400 och 600 m träställningar uppbyggas, vilkas rankighet ej bidrogo till skjutresultatens höjande. 

Något om övningstiden i Mohed kanske också vore på sin plats. 

Under tiden för uppbyggandet av vårt stormaktsvälde synes utbildningen av regementets utskrivna soldater ha ägt rum å särskilda kamperingsläger i och utom landet. Genom kungl. Brev 20 nov 1680 anbefalldes att vid de då indelta regementen (i Dalarna, vissa delar av Norrland samt Finland) skulle det en gång i månaden hållas kompanimöten. Tretton år senare (regementet var som förut påpekats sedan augusti 1682 indelt) anbefallde Karl XI att förenämnda möten skulle hållas i mitten av varje kompanis ”stånd” samt dessutom att regementet skulle övas å Mohed 14 dagar under augusti månad. Såväl tiden för regementsmötet som övningstidens längd varierade sedermera. Vanligtvis hölls regementsmötet under senare hälften av juni och början av juli månader. 

Från och med år 1781 tillkommo befälsmöten. Till dessa möten inkallades till att börja med endast officerare, sedermera allt befäl. Avsikten med befälsmötena var givetvis att preparera befälet för utbildning av stamrekryter och soldater samt efter 1812, när systemet stam och beväring var genomfört, även beväringen. Men det var icke endast arméns beväring, som övades å Mohed. I brödmönstringsrullor från åren 1876 – 1880 har artikelförfattaren funnit sammanlagt 1.846 st sjöbeväringar fördelade för utbildning på 12 kompanier. Sjöbeväringen utgjordes av från kustsocknarna uttaget sjövant folk avsedda att utgöra en reserv till de indelta båtsmännen. 

Förutom befäls-, rekryt-, bevärings- och regementsmöten voro även underbefälsskolor samt skarpskyttemöten förlagda till Mohed. Till skarpskyttar (1826 – 1878) uttogs bland jägarna 8 soldater från varje kompani. De skulle vara särskilt goda skyttar och utrustades med bättre gevär, eller för längre håll skottställda sådana, än det övriga manskapet (jämför nutidens prickskyttar). Skarpskyttemötenas längd var 8 dagar. 

Som förut nämnts infördes år 1812 beväringsinrättningen i Sverige – en följd av de Napoleonska värnpliktsarméernas framgångar – och vi skolo något granska den till Mohed inkallade beväringens övningstid under 1800-talet fram till Mohedsepokens slut. 

År 1812:   12 dagar till att börja med. 14 dagar längre fram.

Första övningskontingenten på Mohed 1813. 

År 1858:   30 dagar lika fördelade på de två första åren.

Utökningen ett resultat av det s k Krimkriget med bl a västmakternas besättande av Åland. 2. Klassens beväringsmöte (=nutida repövning) tillkom år 1859. 

År 1885:  42 dagar fördelade på två år. 

År 1892:  90 dagar, varav 68 dagars beväringsmöte o. 22 dagars regementsmöte. 

År 1901:  240 dagar, med 150 dagars första tjänstgöring och tre repövningar om vardera 30 dagar. Kom på grund av vissa övergångsbestämmelser ej till full tillämpning under Mohedstiden. 

Mycket skulle kunna skrivas om livet på Mohed. En gammal lägerplats som denna var i hög grad ägnad att stärka och utveckla kamratlivet inom befälskårerna. De yngre fingo genom äldre kamrater anvisningar om vad som ansågs vara passande i umgänget äldre och yngre emellan samt ifråga om uppträdandet gentemot underlydande. Det hölls strikt på vissa former, som hade hävd inom de militära befälskårerna, men som även tillhörde militärlivets särart i övrigt. Det mesta vara av godo, en del skulle kanske, sett med nutida ögon, anses vara mindre lämpligt. Var det så att man råkade bli ovänner en Mohedssommar, sådant kunde förekomma, glömdes detta under vinterns lopp, och man möttes igen som goda vänner vid nästa års möte. 

Som sagt, en hel del skulle kunna skrivas: 

Om originella kaptener och fanjunkare. 

Om alla dessa kalfaktorer, original och trotjänare, utvalda bland de indelta soldaterna, som i detalj kände sina herrars vanor och svagheter (och skröt med dessa förtjänster) och på vilka det gamla ordstävet att ”ingen är stor i sin kammartjänares ögon” skulle kunna tillämpas. 

Om ”Moligan”, vilkens största glädje syntes vara att trakassera särskilt underbefälet; när spriten gick in kom hälsingeblodet i svallning och kniven satt löst i slidan. 

Om stora och starka beväringen Karlsson, som slog sönder arresten, när han omhändertogs i samband med fylleri. Han återsågs, ännu mera ”fullvuxen”, å Kungsbäck vid mobiliseringen i augusti 1914. 

Om stelbente skräddaren Borg, f d soldat på Livkompaniet, vilken var ett omistligt faktotum när det gällde att bota skavanker å officerares och underofficerares uniformer, men vilken även kunde yttra sig ganska vanvördigt om det klientel han hade att betjäna – och tjänade pengar på. 

Om den mångsidigt begåvade fanjunkaren Fr. Winblad von Walter. En hälsing! Karl XII:s beundrare, skriftställare, föredragshållare, historieberättare, tecknare och målare. Dyrkare av mannamod, kraft och skönhet. 

Om kronans mathållning, vilken skulle komma nutidens, genom den höga levnadsstandarden bortskämda, ungdom att baxna. ”Ärter, sluring, sill och potäter var början på en beväringsvisa, som sjöngs någon gång under seklets början, och vilken torde vara belysande för den dåtida kostens enformighet. 

”Ja, sen den som icke varit på Mohed han vet icke vad kamrat- och militärliv vill säga”, hörde artikelförfattaren en gång en äldre kamrat yttra. Han syntes helt plötsligt vara helt frånvarande – kanske passerade en del glada ungdomsminnen revy i hans inre. 

Emellertid, alla vackra sagor ha ett slut – så även Mohedsepoken. Den 3 oktober 1908 ryckte regementet för sista gången ut från sin gamla mötesplats och gick andra öden under olika förhållanden till mötes. 

Tvenne världskrig, med åtföljande sociala revolutioner och ett helt nytt Sverige, skiljer oss från den sista utryckningsdagen från Mohed 1908. 

Som avslutning tar författaren sig friheten att citera vissa verser ur Gunnar Mascoll Silverstolpes dikt ”Mötesplatsen”, en vemodsfylld hyllning till Västmanlands regementes mötesplats Salbohed. Dikten torde kunna återspegla livet på, och saknaden av, vilket indelt regementes övningshed som helst – även Mohed. 

------------------------- 

Över mässens träveranda
glömskans spindelvävar sväva.
Ingen tid kan dock förkväva
lukten av all punsch, som dracks,
och i klara sommarkvällen
doftar det av hö och ax.
Vinden bär försynt ett bud
Från ett läns kaptensboställen,
Sorlande av sommarljud.

Här i mäktiga statuer
har ett sturskt soldatblod svallat,
medan tyska marscher skallat
eller smattrat dovt som krut.
Och kanhända ett förfelat
ungkarlsliv har gråtit ut
då en månflod skimrat vit
och musiken hade spelat
någon riktigt sorgsen bit.

Liksom lätta vådeviller
löpte somrarna, som slocknat.
Men ibland har luften tjocknat
med ett allvars barska hot.
Susa, träd, om mänskoöden,
som har dansat kring er fot!
Här har många haft kvarter
på sin långa färd mot döden.
Här skall ingen tälta mer.

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030606