Av Ewert Unger 

”Wenn jemand eine reise thut, so kan er was erzählen.” Detta ofta citerade ord av den tyska folkskalden Matthias Claudius (1740 – 1815) kan lätt ge vid handen att det är nödvändigt att göra en resa för att ha något att berätta. Men även den som länge lever på en och samma plats  - vilket för övrigt Matthias Claudius gjorde större delen av sitt liv – kan ha många minnen att skildra. Jag vill här försöka återge en del av mina erinringar från de sjutton år, 1902-1919, som jag var placerad som regementsintendent vid Hälsinge regemente. 

Under denna tid hade jag fem regementschefer, den store tigaren Reuterskiöld, hovmannen De la Gardie, den sparsamme von Krusenstjerna, den barske Fock och den noble Nyström i nu nämnd ordning. Reuterskiöld var svärfar till f. d. majoren vid regementet Gustaf Swedlund, far till nuvarande överbefälhavaren. Fock var på sin tid svärfar till Hermann Göring och von Krusenstjerna var far till författarinnan Agnes von Krusenstjerna. 

Om honom berättas en del roliga historier. Han ville alltid bena upp allting. Då han tjänstgjorde som kompanichef på Karlberg anhöll en kadett om permission för att hälsa på sin moster.

-         Jaha, det är således kadettens mors syster? frågade von Krusenstjerna.

-         Ja det vill säga, jag har fostermor.

-         Jaså, ja då är det ju kadettens fostermoster. 

Hälsinge regemente är ett förnämligt regemente, som fostrat många blivande generaler, såsom Tingsten, Nygren, Säfwenberg, Söderhielm och vår nuvarande överbefälhavare. När Tingsten tillhörde regementet tillfrågades han en gång, var han bodde, och gav följande svar:

-         Jag brukar dels bo i Delsbo, och dels bo i Hudiksvall. 

Från 1689 till 1908 var Mohed mötesplats för regementet, men elva månader om året var expeditionen förlagd till Gävle. På expeditionen tjänstgjorde bl. a. en sergeant Magnusson som ett ”allt i allo”. En gång skulle han få tjänstledigt för att resa till en plats, där det fanns en stor fruktträdgård. Men han var svår att undvara och återkallades i tjänst. Livligt beklagande sig häröver sade han att han njutit av den härliga fria naturen och av frukterna på äppelträden. 

-         Men det kan väl vara skönt att komma hem till gumman, tröstade någon honom med.

-         Kan så vara, men på henne växer det inga äpplen, sade Magnusson. 

Före min tid bodde manskapet i tält under regementsmötena, men när jag trädde till var folket inkvarterat i baracker och i två s. k. lägerhyddor. Officerarna bodde i officersbostaden och i det s. k. Bläckhornet. Underofficerarna hade särskild byggnad och mäss. Manskapsprovianten tillreddes i två kokhus och utspisningen skedde i åtta rödmålade matsalar – en för varje stamkompani – belägna i två rader på skogssluttningen mot Florsjön. Utspisningen försiggick under mycket primitiva förhållanden, i bjärt kontrast mot vad som sedermera blev fallet i den ljusa och fina maskapsmatsalen i regementets nyuppförda kaserner i Gävle. 

Reveljen gick kl.6 och väckte den sömnigaste. Sedan blev det exercis och annat ute på slätten, emellanåt fälttjänstövningar, som mest bestod i att regementet med musikkår i teten tågade ut till lämplig plats, där kokgravar grävdes och det medförda middagsmålet utspisades, varpå följde återmarsch under musik till förläggningen. 

Officerarna intog sina måltider i en särskild byggnad med matsal och två sällskapsrum samt en läktare för musikkåren, som gav konsert under officersmiddagarna. Under ”Munckens tid” – regementschef innan jag kom dit – antogs enligt uppgift inga officersaspiranter utan sångbegåvning. Följden blev att I 14 alltid hade många goda sångare i sin officerskår. 

För övrigt kan nämnas att operasångare Josef Herou fullgjorde sin värnplikt vid Hälsinge regemente. Han blev ofta kallad till ”tjänstgöring” på officersmässen, där han lät sin granna stämma ljuda. Officerarna vid regementet bekostade till tack härför en del av hans utbildning. Vidare kan nämnas att Otto Lindvall och Knut Söderström på sin tid tillhörde I 14:s musikkår. Den förre komponerade den en gång så omåttligt populära ”Konvaljens avsked” och den senare ”I sommarnatt”, ett inte mindre populärt musikstycke i vår ungdom. 

Året 1905 var naturligtvis även för folket på Mohed fyllt av spänning. Allsköns övningar med transport av proviant och ammunition i särskilt svår terräng anbefalldes. Vid ett tillfälle nåddes Mohed av ryktet att förhandlingarna i Karlstad hade strandat. Under en middag på officersmässen kom ett telefonsamtal till överste von Krusenstjerna. Han försvann i telefonhytten och vi lade från oss knivar och gafflar, då han dröjde borta ovanligt länge, för att alle man skulle vara klara till språng. Äntligen återkom översten, såg vår oro och sade: 

-         Var så goda, mina herrar, och fortsätt middagen. Det var inte fråga om krig. 

Dåvarande kapten von Malmborg roade sig och andra som vitsmakare. En regnvädersdag mötte han bataljonsläkare Sparrman i kompanigatan och sade till denne: 

-         Hur det än regnar, käre Sparrman, så är du i alla fall doktorr. 

Vitsen var väl inte den allra bästa, men en kapten Å. skulle vid ett tillfälle återberätta den och sade: 

-         Hur det än regnar, käre Sparrman, så blir du aldrig – våt! 

Löjtnant Holmström, sedermera major, riksdagsman och ordförande i Pensionerade Stadstjänstemäns Riksförbund, marscherade en dag med sin pluton och gjorde halt vid en byggnad, vars tak en karl höll på att tjära. Plutonchefen frågade honom om något, men fick intet svar. Då hojtade löjtnant Holmström åt mannen:

-         Varför svarar ni inte?

-         Jag kan väl inte vara tjärande och svarande på en gång heller! 

Så kom hösten 1908. Taptot går, korum förrättas, tystnadssignalen ljuder för allra sista gången på Mohed. Slätten ligger tyst och avfolkad. Regementet bryter upp från sin gamla mötesplats och månens strålar glittrar till avsked i Florsjöns trolska vatten. Från och med år 1909 kasernerades regementet i nya kaserner vid Kungsbäck utanför Gävle. Mohed, som rymde så många minnen, var själv nu blott ett minne. 

Utanför det nya kasernområdet hade ett gammalt trevligt soldattorp inretts till manskapsbibliotek. Här hade också ordnats med en soldatkyrka, som 1916 invigdes av ärkebiskop Söderblom. Invid denna kyrka, som under min tid försågs med en för insamlade medel – omkring 12.000 kr – åstadkommen piporgel, uppfördes en klockstapel, kopia av den i Ljusdal, fast något mindre. Ett gammalt soldattorp, vars tavla över dörren är försedd med texten ”No 3 Jerfsö komp.88 Hjelte”, överfördes till regementets domäner. 

Då manskapet behövde en plats till mera världslig fröjd föreslog jag överste Fock att inköpa Pinets dansbana från Stockholmsutställningen 1909 för medel ur den gamla lägerkassan. Köpet kom till stånd, danspaviljongen pråmades upp till Gävle och placerades i regementsparken. 

Överste Fock lämnade regementet 1919. Numera avlidne kaptenen Janne Högman hade en panisk förskräckelse för honom. Då han efter mottagningsmiddagen i officersmässen för det nya översteparet Nyström konverserade överstinnan och visade henne omkring i officersmässen sade han med en gest mot Focks porträtt, som hängde bland de övriga regementschefsporträtten: 

-         Ja, å där har vi Focken. Å de ska jag säje´na att de är bäst å ha´n hängande på vägga. 

Under min första tid vid Hälsinge regemente var de indelta soldaterna, Snäll, Spjut och vad de nu hette allt, ganska talrika. Skaran minskade dock rätt snart. Jag hade tillfälle, då det gällde utdelning av gratialistmedel, att stifta närmare bekantskap med dessa gamla sega, plikttrogna knektar. 

Minnena tränger på. Det skulle kunna berättas mycket mer om Mohed och regementet, som 1924 firade 300-årsminnet av sin tillkomst. Lennart Torstensson, den frejdade fältmarskalken på Gustav II Adolfs tid var dess förste chef. Och som slutstycke vill jag ta en vers ur en dikt som skrivits till ära för denna gamla mötesplats: 

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår;
fast längesen förliden
den klart för minnet står.
Mohed, min hyllning får du,
du är på minnen rik,
och för mitt minne står du
liksom en skön relik!

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030527