Mohed, det stora vägkorset, länets naturbestämda medelpunkt. 

Jag ska inte gå in på varken regementets historia – som jag förresten inte skulle klara – eller kompaniernas organisation och de skilda socknarnas kontingenter. Detta senare har min f.d. regementskamrat, fanjunkare L. O. Skyttner, nyligen klarlagt i en liten välskriven skrift, ”L. O. Skyttner, Återblick på Indelningsverket”, Gävle 1942, utom vad han eller andra kan ha publicerat därom i tidigare årgångar av föreliggande publikation. 

Jag ska så att säga ge mig ut på vägarna. Ni har sannolikt hört talas om den omtänksamma moder, som undrande och beundrande frågade sin son, som var soldat och hade haft kommenderingar ända nere i Stockholmstrakten och Göta kanal, hur de kunde gå så långt. 

     -   Vi går inte, mor, sade sonen, vi marscherar.
-   Ja, jag tyckte väl, jag, svarade modern lugnad. 

Det ligger något i detta. Det var inte den ensammes tunga gång. Redan från de skilda socknarna kom de i sällskap, med länsmannen och någon spelman i spetsen. 

        Lite halt var länsman Gran,
        och sen så halta hela  ra´n

Och när Karlfeldt skrev sitt

        Marschen går till Tuna
        på hed och backar bruna

och talar om

        hur klarinetten låter

hade han nog soldat- och beväringskontingenterna nere i Folkarebygden för sitt inre öga och deras marschmusik ännu ljudande i öronen. 

Ordnandet av kompanier hade i hemorterna och vägarna därifrån sin reella grund. Kompani betyder följe eller sällskap. Vår kartskiss visar, hur kontingenterna träffades och slog följe på efter hand allt större och viktigare marschvägar ned till regementets samlingsplats. Det syns där, hur Hälsinglands diagonalväg (Kårböle – Söderala) blev huvudvägen. 

Beträffande marschens teknik, om jag så får säga, må anmärkas, att sedan kontingenterna nått kompaniets ”läger” och trossbod, så hade det både officerare och spel, - pipare, vanligen en klarinettist, och trumslagare – i teten. Och kompaniets gemensamma utrustning ur kompaniboden fraktades på trosskärran. På denna kärra kom väl någon gång också en eller annan soldat, som inte skött sig. Men med hänsyn till åkdonets begränsade kapacitet försöktes säkerligen det mesta och i det längsta spelets och profossens eggande medel för att hålla även ömfotade och knäsvaga på benen. På tal om ”ömfotad” undrar jag, om inte denna förmildrande omskrivning för drucken kan härledas från kompaniernas marsch till regementsmötesplatserna. 

Stora platser uppstår vid stora vägar. Beträffande vårt län gäller nog detta i synnerhet Mo Myskje och Mo hed. 

Vägar och bygder är historia skriven av terrängen och i terrängen. 

”Landskapet” kan väl i våra dagar tänkas som judiciellt område. Men egentligen är det ett geografiskt, naturbetingat historiskt område, ett begynnelseområde. 

Sålunda besett är Gävleborgs läns norra och större landskap skilt från det sydligare och mindre Gästrikland. – Men Gästrikland var för litet som militär och administrativ enhet. Och dessutom måste försvaret organiseras mot Kårböle-hörnet. 

Två till sin natur motsatta terrängformer – sjö och ås – stötte nu samman på gränsen mellan Mo socken och nordvästhörnet av Söderala och bestämde just Mo Myskje till centrum i Gävleborgs län. Sådana flodövergångar, som den vi har och sedan bebyggelsens början säkert haft tre km. söder om Mo Myskje och fyra km. från lägrets kompanigator och som av gammalt kallades Söderala färjesund – sedan 1792 förmedlad genom en något östligare bro - gav förr i regel alltid upphov till viktigare mötesplatser. (Jfr Englands stora ortsnamn på –bridge, bro, och –ford, vadställe, samt våra egna Stockholm och Örebro!) 

Kungsvägen från Uppsala mot norr hade två sådana ställen: Älvkarleby och Söderala färjesund. Vid dem båda uppkom tidigt marknader, ting och möten av annat slag. 

Numera känner vi inte Söderala färjesund; vi talar om Bergvik. Och om vi någon gång i handlingar från tid före 1870 ser dessa namn, blir vi vilsna. Namnet Bergvik på järnvägsstationen vid Söderala färjesund har snedvridit begreppen. Och sedan har ett nytt Bergviks kapell i denna stations närhet fullbordat desorienteringen. 

Den vik, som givit sjön Bergviken dess namn, är den mellan bergen i söder långt nedträngande viken. Vid denna uppfördes år 1325 ”Bergviks kapell” nu en ruin. Senare byggdes i dess närhet ”Skogskyrka”, som socknen också kallades. Det var nämligen denna sydliga vik mellan höga berg (234 och 251 m. eller omkr. 200 m. högre än sjöns yta) de vägfarande söderifrån först stötte på. 

Sommartiden kunde enskilda personer ro eller låta ro sig härifrån upp mot Hanebo, Segersta eller Söderala. Hästar, trupper och tross måste däremot tåga på land. D. v. s. att de måste fortsätta på kungsvägen – från Älvkarleby kallad ”Norrstigen” – och ta sig över färjesundet strax innanför sjöns utlopp genom forsen ned mot Marmen. Därifrån gick vägen vidare på de torra backar, som alla som trampat Mohed så väl känner, och över ån och upp till byn Mo Myskje. (Myskje betyder sankmark, och en sådan finnas nedanför byn och bestämmer ganska noga läget för bron över ån.) Strax norr om Myskje kommer man så upp på ”Hälsinglands diagonal”, rullstensåsen Sandarna – Mo – Järvsö –Färila. Då Norrstigen fortsätter upp mot Hudiksvall, bildas vid korsandet av vägen på denna ”diagonal” Mo korset, naturbestämt till storhet och berömmelse.

Här lämnar vi nu kungsvägen, som för hälsingekompanierna haft ringa betydelse som marschväg. Diagonalvägens stora betydelse däremot i detta sammanhang klarlägges av skissen. 

Sedan södra delen av Mo på det sättet naturbetingat genom åsen och Ljusnan, vägar och färjställe fastslagits som ett urgammalt och obestridligt vägskäl, och då karta visar oss, att det är ett centrum i det sent omsider organiserade Gävleborgs län (länet hade tidigare större utsträckning norrut), är det onödigt att här öda utrymme på skriftlig dokumentering av Mo Myskje som ofta anlitad landstingsplats. Dess ställning i landskapet och länet var klar och obestridlig. Och den ställer det nuvarande Söderala och ännu mer Norrala vid sidan av vägen. I en publikation, som ägnats åt Hälsinge- och Gästriketruppernas historia, försvarar därför denna skissartade utredning en plats. (Beträffande den gamla mötesplatsens lämplighet i trängre lokalt hänseende skulle man också kunna säga en hel del, bl. a. om dess läge vid en utmärkt vacker badstrand.) Vår lilla utredning berör därjämte sannolikt det mesta av all landstrafik genom Hälsingland och kan därför ha intresse även utanför regementskamraternas krets. 

Slutligen vill jag bedja någon att på ungefär liknande sätt – gärna bättre – klarlägga Gästrikekompaniernas vägar till regementets mötesplats. 

Bild: Kartskiss hur kontingenterna träffades

Kontrolläst av Sonja och Knut