MOHED  
Anteckningar och minnen

I samband med det yngre indelningsverkets genomförande och med att en organiserad armé uppsattes, krävdes mötesplatser, dit förbanden kunde sammandragas för övning. När detta skedde för vårt regemente, kan ej med bestämdhet uppgivas (sannolikt under drottning Kristinas regering), men första mötesplatsen var Florheds läger, c:a 2 km nordväst Mo kyrka. 

Allmogen i Hälsingland hade redan år 1650 anhållit att få hålla ett visst antal soldater för att slippa de betungande utskrivningarna. Men denna anhållan blev i början avslagen. Senare lyckades man för saken vinna guvernören i länet, generallöjtnant Göran Sperling, som år 1675 utverkade konungens bifall. 

Då regementet mönstrades på Florheds läger den 7, 8 och 9 augusti 1682 av Sperling, avslöts och undertecknades sistnämnda dag av honom och fullmäktige från varje knektesocken kontrakt om knektehållet och regementets stående styrka av 1.200 man. Detta skedde i den bondgård i Näcktjärns by, som ligger för sig själv vid den lilla s k Näcktjärn strax norr om Florsjön. Överenskommelsen bekräftades av Kungl. Maj:t den 9 september. 

Då Florheds läger emellertid befanns oändamålsenligt och för trångt, förflyttades lägerplatsen år 1689 till Mohed, där den första generalmönstringen hölls den 8, 9 och 10 maj 1690. Totala arealen av den nya lägerplatsen utgjorde efter en del utvidgningar 117 tunnland 5.991 kappland. En del smärre utökningar gjordes även på 1880-talet liksom år 1902. 

Själva exercisfältet utgjorde en formlig sandöken, där man efter torka nästan sjönk ned till anklarna. För att råda bot härför lät regementschefen, överste Munck, så igen 1/3-del av fältet och inhägna detsamma, varjämte allt beträdande av denna del t v förbjöds. Efter flera år öppnades åter det inhägnade området, som då företedde ett helt annat utseende än förr. 

Vattentillgången hade länge varit en besvärlig fråga, då vatten måste hämtas och framköras i tunnor efter hästar. Överste Munck lyckades genom borrning och grävning på ett mycket tillfredsställande sätt lösa frågan och en rikt givande brunn åstadkoms på en idealisk plats bakom baracklängan och i jämnhöjd med där befintliga tvätthus. Ryktet förmäler, att vatten ådran upptäcktes av en slagruteman. För att hindra slöseri med vatten utsattes ”posten vid pumpen”, som ombesörjde uppumpning i särskild cistern – ”pumpa långsamt” - där vatten fick hämtas. O, forna tiders idylliska förhållanden! Vad skulle en nutida försvarskommission sagt om detta slöseri med arbetskraft och tidens användning? 

I en lång rad lågo de olika barackerna, exercishuset, underofficerspaviljongerna, arkivbyggnaden och något på sidan därom officerspaviljongerna. Mellan denna rad och övningsfältet sträckte sig en ståtlig björkpark, som erbjöd en härlig skugga under de heta sommardagarna. 

I parken hade varje kompani (åtta stycken) sin kompanigata och i mitten mellan dem låg den s k bataljonsluckan mittför exercishuset. Till denna gata skedde ibland samling av befälet, då någon allmän orientering eller order skulle utfärdas utöver de skriftliga meddelandena. 

Kompanierna höllo särskilt styvt på sina gator och stackars den utomstående som försökte tränga sig in med sitt förband. 

På övningsfältet funnos vissa framträdande punkter, som alla väl kände till och ofta ingingo i övningarna, nämligen ”stora talldungen, gymnastiktalldungen med apparelj och pinmohöjden”. Särskilt den sistnämnda kom nästan dagligen till användning, sedan den enskilda utbildningen var överstökad. Tills slut måste överenskommelse träffas mellan de olika kompanierna om turen sinsemellan. Med fördel lades även övningar till stora talldungen, som erbjöd skugga under de varma sommardagarna och dit var det ofta kapplöpning. Samtliga dessa tre punkter äro numera försvunna sedan flygfältet anlades. 

På grund av terrängförhållandena på skjutbanan måste höga träställningar uppbyggas på 400 och 600m, varifrån skjutningen försiggick. Då dessa ställningar ej kunde bliva så stabila, förhöjde de naturligen ej skjutresultaten. På 600 m-hållet kunde en fullvuxen karl stå rak under ställningen. Kulfånget utgjordes av Florsjön. Först år 1901 började 6,5 mm gev. m/96 utdelas och då endast i begränsat antal till volontärer och stamrekryter. 

Manskapets utspisning skedde i kompanimatsalarna, belägna i sluttningen ned mot Florsjön. Maten tillagades i särskilda kokhus av indelta soldater och portionerades sedan ut på bleckskålar och bleckfat. Varje man medförde matbestick, vilket lättast rengjordes av ägaren genom att gnidas i sanden, vilket just för detta tillfälle visade sig synnerligen ändamålsenlig. Trots noggrann kontroll av närvarande dagbefäl var det ej så lätt att kunna åstadkomma önskvärd renlighet vare sig hos den enskilde eller i allmänhet. 

Längre upp mot lägret låg den s k proviantboden av sten, där proviantering skedde varje dag kl 12.30. Där skulle daglöjtnanten närvara och övervaka. 

Samtliga dessa ekonomibyggnader måste naturligtvis bevakas, varför patrullerande post där var utsatt. På grund av dess avskiljda läge särskilt nattetid och den mörka årstiden förstår man, att detta postställe ej var vidare eftertraktat, vilket tydligt avspeglade sig i det svar, daglöjtnanten erhöll en mörk kväll, då han visiterade posten. På hans fråga: ”Nåå, vad går du här för”, erhöll han svaret: ”Jaa, säg dä?” 

Övningarna bedrevos synnerligen intensivt under de olika mötena. Revelj gick kl 5, övningarna började kl 6 och pågingo hela dagen till kl 8 på kvällen med uppehåll för frukost och middag. Även under söndagarna försiggingo övningar kl 6 – 8 på kvällen och ingen klagade däröver. 

Volontärer och stamrekryter sammandrogos till rekrytskola samt för de senare förberedande korpral- och korpralskola. Volontärerna kommenderades efter rekrytskolan till Karlsborg där den fortsatta utbildningen skedde. Från och med år 1895 sammandrogs korpralskolorna för de stamanställda till militärskolan i Gävle och omfattande hela V. arméfördelningens infanteri d v s Uplands, Dal, Hälsinge och Vermlands regemente. Särskilt etablissement – numera Borgareskolan – uppfördes av Gävle stad. 

De värnpliktiga inkallades till beväringsmöte om 68 dagar, åtföljt av regementsmöte om 22 dagar. Under regementsmötet organiserades regementet på två bataljoner om vardera 4 kompanier. Av utrymmesskäl måste alltid den ena bataljonen förläggas i tält och turades om därmed vartannat år. Tältningen skedde i parken med stora runda 20-manstält – en sannskyldig idyll. Det s k eftermötet om c:a en vecka för en mindre styrka ägde rum omedelbart efter regementsmötet och dess uppgift var huvudsakligen handräckning vid persedel- och vapenrengöring. 

Nykterheten inryckningsdagarna var ej av det förstklassiga slaget. Det syntes höra till traditionen, att livsglädjen och hjältemodet skulle insupas. Dåtida samling av värnpliktiga skedde alltid till olika centrala platser inom länet, varifrån järnvägs- och landsvägstransport skedde i kontingent. Till dessa hämtningar beordrades olika antal befäl av olika grader beroende på kontingentens storlek. Många skarpa och hårda tag förekommo nästan varje gång. Det dugde ej att vara för blöthänt men allting gick. Det måste gå. Att dylika kommenderingar ej voro vidare eftersökta, är ju ganska naturligt, men man var ju i allmänhet ej i tur det följande året och det var ju en lisa. 

Utom de vanliga inspektionerna av arméfördelningschefen märktes generalmönstring och den s. k. brödmönstringen. Vid generalmönstringen som förrättades av arméfördelningschefen i närvaro av landshövdingen, hade stamsoldaterna att framställa anhållan om avsked efter uttjänt tid eller på grund av sjukdom eller annan giltig anledning, exempelvis ömmande familjeförhållanden. I övrigt kunde även klagomål och andra spörsmål framställas. Denna generalmönstring skedde under synnerligen solenna former med full beväpning och i parad.

Den s. k. brödmönstringen verkställdes i närvaro av fördelningsintendenten och var en kontroll av styrkeuppgifterna jämförd med antalet rekvirerade och utspisade portioner. 

Med aktning och beundran erinrar jag mig de många stiliga människor man mötte på Mohed. Jag tänker tillbaka på bland annat vår förnämliga underofficerskår och minnes särskilt fanjunkare Friman, som varit kompaniadjutant vid Forsa Kompani, men som efter avskedet återkom varje sommar till sitt kära Mohed, där han utan ersättning tagit till sin självtagna och kära uppgift att omhulda björkparken. Enligt givna bestämmelser hade han ej tillstånd att därtill erhålla någon handräckning, men nästan varje morgon stegade han in på någon kompaniexpedition, där hans stående fråga alltid var: ”Snälla kapten, kan jag få låna bara två man”, vilken ödmjuka anhållan sällan förklingade ohörd, och stolt stegade Friman sedan ut, varefter man snart fick se honom i parken planterande och vattnande. Troligen sågo höga vederbörande mellan fingrarna med detta kompanichefens brott mot givna bestämmelser, ty aldrig hörde man, att anmärkningar gjordes häremot. 

Andra förnämliga män voro fanjunkarna Rask, Härdelin, Skog, Wickberg, Pettersson och Wennberg och flera andra, vilka jag ej för ögonblicket kan påminna mig. 

Av övriga underofficerare erinrar jag mig dåvarande sergeanten A. F. Winblad von Walter, sedermera fanjunkare, ännu i livet och fyllda 92 år. Denne Walter var en sannskyldig historieberättare, varvid ämnet alltid handlade om de gamla karolinerna, vilket han behandlat i sin bok ”Helsingeminnen”. 

Av manskapet påminner jag mig distinktionskorpral Grip på livkompaniet, en synnerligen prydlig man, vilken var särskilt dekorerad. Utom svärdsmedaljen hade han sina guldgaloner omkring kragen och ärmarna, ”tre guld”, gevärshantverkarmärket, hovslagarmärket samt Grisslehamnstecknet, två korslagda yxor i gult kläde på högra underärmen (ett tecken på genomgången hantverkarkurs i Grisslehamn). 

Vidare minns jag distinktionskorpral Brandt på Alfta kompani, en synnerligen prydlig och stilig soldat, som regelbundet kommenderades hos arméfördelningschefen som ordonnans vid dennes inspektioner. 

Ännu många andra kunde nämnas. Det är med stolthet jag tänker på vårt gamla indelningsverk, som gjort oss sådan heder. 

Att leva i sina ungdomsminnen från Mohed bereder en alltid ett stort nöje. Andan och kamratskapet under den relativt korta tid man träffades – under årets vackraste månader – var alltid den bästa och bjöd aldrig på misshälligheter. Förhållandet mellan befäl och trupp var kanske något strävare än nuförtiden, men den hjärtliga stämningen och sammanhållningen var alltid god. Ofta stöter man på gamla dagar tillsammans med än den ene och än den andre från dessa tider, och då hör man dem alltid tala om, med vilken glädje de se tillbaka på ”Mohedstiden” och det goda kamratskapet. Mötestiden är för dem något, som gärna lever kvar i minnet. 

Och så äro vi framme vid år 1908. Ny härordning infördes, indelningsverket avskaffades och förbanden kasernerades för tjänstgöring året runt. Mohed upphörde att vara mötesplats. En annan tid bröt in, platsen låg där tom och övergiven. Inget rörligt liv som förut. I stället blev det en tillflyktsort för sjuklingar i och med att länets tuberkulosanstalt där drog in. En del byggnader, som lämpade sig därför, togos i bruk, andra revos ned och åter andra uppfördes. Det är ganska svårt att känna igen sig där numera. Ett minne står dock, som ej gått att utplåna, och det är minnesstenen, som restes år 1908 under högtidliga former och stor anslutning och som bär inskriften: 

MOHED

                                          Kungl. Hälsinge regementes mötesplats

1689-1908

Bild: Vy med 3-dels bild på byggnader
Bild: Kapten Hugo Hellström
Bild: ”Pumpa långsamt”
Bild: 600-metersvallen
Bild: Karlavagnen  

Kontrolläst Sonja och Knut 20030426