Källa: Bocken 1960-61  

Med flygande fanor i örlog och fred  

Av Ivar Hillström

”Jag tilldelar Kungl. Hälsinge regemente denna nya fana. I ären skyldiga att den med liv och blod försvara. Loven I att med mandom och trohet uppfylla denna plikt mot Konung och Fädernesland så svaren därtill Ja!”

Med dessa ord slutar det tal, som Gustav VI Adolf höll den 29 september 1952 då Hälsinge regemente erhöll sin nuvarande fana. Under århundraden ha befäl och soldater gemensamt under avgivande av enahanda löfte fått mottaga fanor till regementet, till bataljoner och kompanier. Huvuddelen av dessa fanor ha gått förlorade av olika anledningar: Fienden, den Röde Hanen, kulor och svärd, havet och tidens tand ha härjat och skördat, men vördnaden inför fanan har medfört att vi i dag har några av dem i behåll.

Den 3 september 1683 erhöll Hälsinge regemente LIVFANAN 1683, vilken är den äldsta bevarade, tillverkad av mäster Balzar Fridrik enligt Karl XI:s förordning den 28 juli 1682. Det tidigare använda provinsvapnet är enligt förordningen utbytt mot riksvapnet samt åtföljt av konungens enkla namnchiffer, varjämte ett litet hälsingevapen är anbringat i övre hörnet invid stången. Om fanans öden där den nu hänger i Livrustkammaren ha vi inga detaljerade uppgifter, men sannolikt är att hälsingeknektar kämpat under densamma vid Düna, Jacobstadt, Liesna och Gadebusch under de första åren av 1700.

I krigsarkivets ägo finnes kapten Fredrik de Derichs ritning till LIVFANAN AV 1756 ÅRS MODELL, vilken tillverkades 1759 av brodören Leij sedan Gustaf III den 26 oktober 1758 godkänt utformningen. Denna fana av den s. k. Holstein-Gottorpska typen, gjordes i ett mindre format av siden-crepe och pryddes av landskapets vapenbild, krönt med en öppen krona. Fanan förvaras i Livrustkammaren.

I vår Soldatkyrka finnes BATALJONSFANAN AV ÅR 1819 vilket efter franskt mönster försågs med ett krönt riksvapen och fanband, allt enligt bestämmelser som Karl XIV Johan året efter sin tronbestigning utfärdade.

Gamla knektar och rotebönder synas icke ha gillat den nya utformningen, varför man till vardags och i lönndom använde landskapsfanorna av äldre typ.

BATALJONSFANAN AV 1855 – i regementets ägo – överlämnades av Oscar I den 3 juli 1855 vid det storläger som under juni och juli månader sammandragits till Ladugårdsgärde.

Under Oscar II:s 25:te år som regent erhöll så regementet den 5 september BATALJONSFANAN 1897. Om denna högtidlighet berättar ett tidningsurklipp:

Väster om Gustafs kyrka stod Helsinge-Dalabrigaden på ett fält i öppen fyrkant med Helsinge regemente i parad. Fälttjänstövningarna i Dalabygden hade samma dag avslutats och efter gudstjänsten red konungen fram för fronten och höll med sin kraftiga stämma ett tal till regementet, varefter överste Reuterskiöld fick mottaga fanan ur konungens hand. Trots ett miserabelt väder hade stora människomassor samlats för att beundra den färgprakt, som bl. a. generalstabens blågula och de närvarande utländska diplomaternas färggranna uniformer utvecklade.

Oscar I och Oscar II:s tal vid fanöverlämningarna 1855 och 1897 finnas bevarade inom glas och ram i officersmässens minnesrum.

År 1844 tilldrager sig ett särskilt intresse, när det gäller fanornas utsmyckning, då Oscar I – förutom att han återinförde det gamla pfalziska maneret – bestämde att fanorna med franskt föredöme skulle förses med segernamnen i guldbrokad. Detta medförde att fanan från 1855 bär Narva 1700, Gemäuerthof 1705 och Liesna 1708, varefter 1897 års-fanan tillfördes Warschau 1656, Fredriksodde 1657, Tåget över Bält 1658, Lund 1676, Landskrona 1677, Düna 1701, Jacobstadt 1704 och Gadebusch 1712.

Liesna 1708 från 1855 års fana kunde icke medtagas, då den krigshistoriska forskningen icke var ense om slagets karaktär av seger eller nederlag.

Regementets framställning till 1939 års fankommitté att få införa Varberg 1565, Narva 1581 och Novgorod 1611, medförde att endast det sistnämnda återfinnes på den nuvarande fanan, vilken alltså har sammanlagt 11 segernamn.

Regementet räknar sina anor officiellt från 1624 men riktigt är att Hälsingefänikan förekommer redan 1552.

Bocken återfinnes på fanorna i varje fall sedan 1658, då hattstofferaren Peter Blohm i Hamburg fick en beställning för regementets räkning att låta tillverka fyra fanor, varav två av blå taft med tvenne mot varandra ”aufspringende Böcke”.

Vad färgkombinationen svart-vitt beträffar, så innebar förordningen 1686 bl. a. att ”fanan skall delas i fyra rutor hvitt och svart korssviss ifrån alle fahnornes fyra hörnen eftersom Gestrikeland hafver sitt vapen i hvitt och Helsinglandz i svart”.

Såsom av bildmaterialet framgår äro våra äldsta fanor mer eller mindre söndriga och om och när de sargats i strid kan aldrig komma på pränt, men enbart existensen 1961 av fanor, som i och utom landet medförts i strid av hälsingeknektar, vittnar om att våra regementskamrater allt sedan 279 år tillbaka hållit sitt löfte att ”med liv och blod sin fana försvara”.

Källor: Meddelande från Riksheraldikerämbetet
Överstelöjtnant R Nilsson: Hälsinge reg:tes fanor

Bild 1-6: Fana 1683, 1756, 1819, 1855, 1897 och 1952.
Bild 7: Kompanifana från 1686

Kontrolläst av Sonja och Knut 20030617