Källa: Bocken 1940

Säkerligen var det med mycket blandade känslor som kamratföreningens medlemmar hörsammade kallelsen och samlades till Hälsinge regementes gamla mötesplats på Mohed. De flesta medlemmarna hade väl endast hört talas om mötesplatsen, andra åter hade kanske passerat den någon gång på en resa genom det vackra Hälsingland, men för en del skulle det bliva ett återseende av den plats där de kanske upplevt den lyckligaste tiden av sitt liv. Vad som stod i mänsklig makt var gjort för att den dagen icke skulle bliva en besvikelse för någon, och då dessutom festen gynnades av det mest underbara väder, fanns det ingenting som kunde hindra dagen att bliva lyckad. De mest djärva förhoppningar om deltagarantalet överträffades. De som i förväg anmält sig voro endast en bråkdel av de som kommo. En oändlig rad av bilar och bussar, cyklar och fotgängare samlades till mötet på Mohed. Där träffades gamla kamrater, som icke sett varandra på många år, där ljögs och berättades, där drogs historier, och gamla knektar gingo kring på den gamla lägerplatsen och upplevde sin egen ungdom på nytt. Och vad än den nya tiden medfört av bekvämlighet, vad skickliga chefer ha skapat av skönhet kring ett kasernetablissemang, kan dock säkerligen ingenting mäta sig med den idyll, som låg vid Florsjöns strand på gamla Mohed.

Kl 11 skedde förgaddring och generalmönstring på västra uppställningslinjen. Överallt stodo gamla hälsingeknektar i lederna. Här stodo gamla kompanichefer på samma plats som de stodo för snart 30 år sedan. Och efter avlämning av det gamla regementet skedde avmarsch till minnesstenen, där regementet uppställdes i öppen fyrkant. Festligheterna inleddes med en välkomsthälsning av syssloman Lindley, varefter fältgudstjänst förrättades av kontraktsprosten B. Thune från Söderhamn. Därefter överlämnade överstinnan Ehrenborg fanan från kamratföreningens damer. Musiken spelade och svensk lösen sköts.

Så bestegs talarstolen av föreningens ordförande generalmajor Söderhielm, som  höll högtidstalet. ”En midsommardag för ungefär 45 år sedan stod en ganska ung underlöjtnant i talarstolen på ungefär samma plats som nu”; började han, ”framför honom stod beväringsbataljonen i öppen fyrkant. Solen lyste, de nyskurade knapparna blänkte och underlöjtnanten talade om fosterlandet och dess behov av värn, om vad det gav och vad det krävde.

Nu står den dåvarande underlöjtnanten här som en gammal man och tiderna äro helt annorlunda. Generalen talade om de politiska förhållandena kring försvaret under de senaste årtiondena, om de gamla solbelysta, lugna, bekymmerslösa tiderna, om undermineringsarbete och klasskamp, om försvarets renässans, och om de förhållanden som nu råda. Han berättade med den kärlek, som endast en gammal hälsingeknekt kan, om minnen från den gamla mötesplatsen och gav en kort skildring av ett ärorikt regementes historia. ”När man nu tänker på Mohed blir Florsjön och dess stränder medelpunkten, utsikten från brinken, vattnet, ängarna, omramade av mörka skogar och blånande berg. Allt föreföll för oss alla – varifrån vi kommo – bli ett med hembygden som på så sätt följde oss hit. Och det yppersta beviset för den sammanhållning som förekom, få vi i dag, då vi se på varandra och räkna de skaror som samlats här”. Talet avslutades med ett leve för regementet. Därpå blev det kyrkkaffe och konsert av regementets musikkår.

Kl. halv 4 började årsmötet under ordförandens ledning, och vad där förekom är kanske en annan historia.

Så var tiden inne för att samlas till middagen som serverades i ett tält rymmande 500 personer. Det fåtal biljetter till detta evenemang, som icke voro i förväg beställda såldes på ett par minuter. Just när middagen började föll de första dropparna på tälttaket. Vilket dock icke på något sätt minskade glädjen under detsamma. Generalmajor Söderhielm hälsade gästerna och höjde levet för konungen. Delsbostintan bidrog till muntrationen med ett strålande humör och många roliga historier. Och jublet stod högt i tak, då hon hälsade sin vän disponent Granström med: ”Är du ´är å gösse, fast du inte är militär”. Kapten Nielsen läste telegram, bland annat från generalmajor Holmqvist, generalintendent Söderbohm, general Nygren, generalmajor Säfwenberg m. fl. som alla beklagade att de icke kunde deltaga i festen. Så sjöngs en trevlig bordsvisa, vari alla deltogo av hjärtans lust. Föreningens ordförande tackade sedan alla som ordnat festen, särskilt lottorna, som skötte utspisningen. Så överlämnades till generalen, som ett bevis på föreningens tacksamhet för alla hans insatser en bordsflagga med den gyllene bocken och till slut tackade överste löjtnant Ehrenborg för maten i ett tal, där han uttalade sin glädje över kamratföreningens fest och den tillslutning den fått och slutade med att utbringa ett leve för föreningen. Så lovade kapten Nielsen att det skulle bliva dans på bryggan så fort regnet slutade, och så småningom klarnade det och man samlades vid pionjärernas dansbana, där dansen träddes medan solen sjönk bakom Florsjöns bortre strand.

En händelserik dag var slut och åter skildes gamla och nya vänner åt. En och en lämnade de exercisheden, flaggorna gingo ned, glammet tystnade och snart stod åter minnesstenen ensam kvar.

Bild: Fanan överlämnas av överstinnan Ehrenborg.
Bild: Syssloman E. Lindley håller välkomsttalet, och till höger högtidstalar generalmajor Söderhielm.
Bild: I mitten talar överstinnan Ehrenborg före överlämnandet av fanan till kamratföreningen.
Bild: T.v. tågar deltagarna in på platsen framför minnesstenen,
som synes på bilden längst till höger.
Bild: I mitten en av granrispelarna framför minnesstenen, bevakade av gamla knektar i Hälsinge regemente.