Källa: Bocken 1946

Från 1880-talets Mohed
Några klipp ur gamla tidningsspalter

Av Rektor A. Liander

Det är egentligen endast små korta tidningsnotiser, som stå till buds, om man vill med hjälp av ortspressen få en bild av livet i Mohed under 1880-talet. Reportagematerial och intervjuer saknas alldeles. Tidens journalistik nöjer sig med att servera de små nyheter som droppa in på redaktionens bord per tråd eller i brev från någon välvillig meddelare. Vår uppgift skall därför bli att här ställa fram en liten del av detta nyhetsmaterial, kommentera det och på så sätt söka teckna en bild av livet vid von Rehausens och Muncks regemente.

Varje år i mars månad finner man i spalterna en notis om mötestider vid Mohed. Vi saxa följande ur Söderhamns Tidning 22/3 1881. Hälsinge regemente har officersmöte 8 – 15 maj, befälsmöte 16 - 27 maj, underbefälsskola och rekrytmöte 28 april – 18 juni, skjutmöte 9 – 18 juni och regementsmöte 18 juni – 9 juli.

Mohed liksom vaknar upp ur vinterdvalan, när herrar officerare anländer dit som ett sommarens säkra förebud. Med tåg till Kilafors eller Bollnäs och med gästgivareskjuts därifrån komma de till Mohed. De som rest över Bollnäs, har bytt häst i Glösbo, vid denna tid en liten badort, där söderhamnare och bollnäsbor bada bort nervositet och magkatarr. Vid officersmässens trappa tar kalfaktorn välkomnande emot. Han tar hand om resgodset, som han bär upp i den nyskurade och finstädade officersbostaden. 

I sinom tid anländer också efter regementsordens bestämmelser beväringstrupper från olika håll. Naturligtvis komma de till fots, som det ägnar och anstår äkta infanterister. En liten notis, Söderhamns Tidning 21/6 1881: ”Andra årets beväring från staden samlas till avmarsch torsdagsmorgonen kl 4 å Stora torget.” De norra kompanierna, alltså Delsbo, Forsa och Järvsö, resa med tåg till Bollnäs – år 1881 är nämligen bansträckan Bollnäs – Ljusdal färdig - och marschera därifrån genom Rengsjö till Mohed. De södra kompanierna, Förnebo och Ovansjö, ta tåget till Holmsveden och marschera därifrån. Alfta och Arbrå kompanier måste gå till fots hela vägen från hemorten.

Det vilar ingen surmulenhet över inryckningen. Man skämtar, ibland kanske lite grovkornigt, man sjunger beväringsvisorna med skrålande bas, man gör i sanning sitt bästa för att visa sig karsk. I dag får nr 15 Pettersson, Alfta kompani, kläda sig i kronans rock. Den skall han fotografera sig i och skicka hem kortet till beundrande påseende. Ingen vill visa sig rädd för exercisen. Mohed är en hård skola, men tiden är inte så lång heller. Man gör värnplikt i skuggan av 1858-års lag med sina 42 dagars rekryttjänst, 1885-års värnpliktslag ökade rekryten till 100 dagar.

Inryckningen lider mot sitt slut. Nykomlingarna ha tagit de tre barackerna (en fjärde tillkom år 1887)i besittning, de ha på förrådet provat ut alla kronans persedlar. Nu stå de i kompanigatan och öva uppställning i kompani. Dist.-korpral Rask på Arbrå kompani utdelar order fränt och distinkt. Han gormar och ryter åt en yngling, som inte kan skilja på höger och vänster och förgyller sitt språk med ett kurant lager av expressiva kraftord.

Klockan 11 dagen efter stå kompanierna på linje ute på heden. Regementets musikkår under befäl av F. Ringvall spelar, och nu kommer överste von Rehausen till häst. Han hälsar de nyinryckta välkomna och inskärper soldatinstruktionens första bud:

”En rättskaffens soldat har en oskrymtad Gudsfruktan samt orubblig trohet och kärlek till Konung och Färdenesland. Förmans Ordres skall han hörsamma, samt med noggrannhet och skyndsamhet werkställa.” Och översten avslutar sin erinran: ”Förmän skall soldaten i och utom tjensten visa wördnad, utan avseende om dessa höra till eget eller främmande Regemente och Corps.”

Reveljen går tidigt. Dagen blir lång fram till tapto. Man får lära sig nöta heden bittida och sent. Att ”harva” i solstekt sand kan vara både enformigt och tröttande. Man övar vändningar och gevärsföringar, enskilt och i trupp. Det skall vara fart, precision och stil över det hela. Man lär sig strid enskilt och i trupp med alla finesser, man lär känna den gyllene regeln i svensk krigskonst alltifrån Gustav Adolfs och Karl den XII:s dagar, det snabba, överraskande, hänsynslösa anfallet. Beväringen får skjuta sina reglementsenliga skott på regementets ny skjutbana (anlagd på Myssje bys mark, notis i S.T. 11/6 1880), den lär sig fälttjänstens grunder, utsättande av fältvakt, vedetter och vedettkedjor. Man inhämtar grunderna för strid mot kavalleri, från backkrön och bakom buskage (varvid rekommenderas förflyttning åt sidan, sedan första skottet avlossats).

En dag står det på regementsordern, att generalmajor Weidenhjelm skall inspektera regementet (notis i S.T. 5/4 1881). Det anbefalles noggrann persedelvård och barackstädning. Regementet måste vara putsat samt i bästa skick och ordning. Och överste von Rehausen behövde inte skämmas för sitt Mohed och sina mannar.

På söndagarna sänker sig den stora stillheten över Mohed. I regel har man ingenting att passa utom fältgudstjänsten, som börjar klockan ½ 10, och så måltiderna förstås. Gudstjänsten går av stapeln ute på heden. Regementspastorn Olof Hallborg talar bakom en talarstol, som bildats av på varandra lagda trummor, regementsmusiken spelar. För övrigt går dagen i lojhetens tecken. Man traskar i kompanilunk till matpaviljongen och mättar sig med kronans goda mat, upphandlad till ett pris av 50 öre per man och dag samt tillredd i de båda köken, där det finns ångkokningspannor. Man badar i Florsjön, vältrar sig i gröngräset och står och hänger nere vid dansbanan på kvällen. Någon gång stannar ett extratåg vid Bergviks station. Då väller ett stim av ”fiskar” civila in över lägret. Frälsningsarmén eller goodtemlarna håller möte i en skogsbacke.

Men på midsommardagen är det fest. Majstången står klädd ute på heden framför barackerna. Där spelar Ringvalls musikkår, och officerarna och meniga tråda dansen till sprittande valsmelodier. I de nysatta björkalléerna flanera officerare med barn och blomma.

Givet är, att det är många namn ur de militära rullorna, som möter en, när man ögnar igenom några gamla tidningar. Som unga volontärer kommo de till regementet, passerade underbefäls- och sergeantsgraderna, blevo svärdsmän och sutto kanske till slut som fanjunkare på kompaniexpeditionen som en hela truppens klockarfar. Kanske minns man ännu bakom namnen Styf, Hedvall, Vestberg de levande personligheterna. Och Winblad von Walter, som tillhör denna generation, är alltjämt vital in i sin ålders höst. Eller ock kommo de som spänstiga kadetter från Karlberg, blevo underlöjtnanter, fingo löjtnants fullmakt och förde som grånade kaptener eget kompani: kaptenerna Schöning på Forsa komp., Engelke på Järvsö komp., Svinhufvud på Arbrå kompani. Några av de unga nådde till maktens och ärones tinnar, kanske minns man då först och främst namnet Lars Herman Tingsten. Även Anders Schöning och Arvid Genberg hörde på 1800-talet till de unga.

Slutligen skall här nämnas den man, som mer än någon annan satte sin prägel på den tidens Mohed nämligen von Rehausens efterträdare som överste och chef för regementet, C. B. Munck. Hans personlighet har tecknats i ett tidigare nummer av denna årsskrift, varför anledningen nu saknas att närmare beröra de karaktärsdrag, som gjorde honom både vördad och avhållen. Några små pressklipp skola få ge relief åt minnet av en nobel människa och god officer.

Tidningarna följa påpassligt Muncks tid vid Mohed. De registrera hans utnämning till överste (Helsingen 4/4 1882 är storförtjust), hans utnämning till överadjutant hos konungen samt en förnämlig utländsk dekoration, tyska kronordern, som han erhöll av tyske kejsaren. Man möter i spalterna notiser från hans sjukdomstid och från en utländsk resa genom vilken han lyckades återvinna hälsan. Icke utan ett visst  vemod läser en hälsing, att Munck flyttade regementsexpeditionen från Hudiksvall till Gävle, ett första steg bort från regementets hemprovins. Munck hade då redan själv flyttat till Gävle och hyrt bostad i grosshandlare Engströms hus vid torget.

Det stod glans kring överste Muncks person. Aldrig mörker man det tydligare, än när tidningspressen i mars 1888 intresserar sig för hans engelska resa i samband med prins Oskars och Ebba Muncks bröllop. En notis i S.T. 10/3 1888 omtalar överstens och hans makas resa till Bornemonth, där bröllopet skulle firas. Någon vecka senare ger pressen livfulla skildringar av den glänsande högtiden, i vilken många kungliga, däribland drottningen samt prinsarna Carl och Eugen, deltogo. Överste Munck förde sin kusin Ebba fram till altaret, där prins Oskar, iförd svenska flottans kommendörsuniform, väntade. Efter vigseln hjälpte prins Carl sin bror att spänna fast värjan, som under akten varit avtagen – svensk journalistik kunde redan för 60 år sedan tendera mot det sensationella.

Överste Munck var värderad och avhållen av sina pojkar på Mohed. Säkert var han det inte på grund av sina högförnäma förbindelser och de vackra dekorationerna på vapenrocken. Men man sade om honom, att han var en ”rejälan kar”. Och den som lyckades få ett sådant betyg av hälsingeallmogen, är säkert värd ett omnämnande inför mohedspojkarnas efterkommande i andra och tredje led.

Bild: De gamla barackerna
Bild: Vid Florsjöns strand
Bild:
Tavel Nils, ett Mohedsorginal, allmänt bekant på sin tid

Kontrolläst av Sonja och Knut