Källa:
Bocken
1946
Från 1880-talets Mohed
Några
klipp ur gamla tidningsspalter
Av
Rektor A. Liander
Det är
egentligen endast små korta tidningsnotiser, som stå till buds,
om man vill med hjälp av ortspressen få en bild av livet i Mohed
under 1880-talet. Reportagematerial och intervjuer saknas
alldeles. Tidens journalistik nöjer sig med att servera de små
nyheter som droppa in på redaktionens bord per tråd eller i brev
från någon välvillig meddelare. Vår uppgift skall därför bli
att här ställa fram en liten del av detta nyhetsmaterial,
kommentera det och på så sätt söka teckna en bild av livet vid
von Rehausens och Muncks regemente.
Varje år i
mars månad finner man i spalterna en notis om mötestider vid
Mohed. Vi saxa följande ur Söderhamns Tidning 22/3 1881. Hälsinge
regemente har officersmöte 8 – 15 maj, befälsmöte 16 - 27
maj, underbefälsskola och rekrytmöte 28 april – 18 juni,
skjutmöte 9 – 18 juni och regementsmöte 18 juni – 9 juli.
Mohed liksom
vaknar upp ur vinterdvalan, när herrar officerare anländer dit
som ett sommarens säkra förebud. Med tåg till Kilafors eller
Bollnäs och med gästgivareskjuts därifrån komma de till Mohed.
De som rest över Bollnäs, har bytt häst i Glösbo, vid denna
tid en liten badort, där söderhamnare och bollnäsbor bada bort
nervositet och magkatarr. Vid officersmässens trappa tar
kalfaktorn välkomnande emot. Han tar hand om resgodset, som han bär
upp i den nyskurade och finstädade officersbostaden.
I sinom tid anländer
också efter regementsordens bestämmelser beväringstrupper från
olika håll. Naturligtvis komma de till fots, som det ägnar och
anstår äkta infanterister. En liten notis, Söderhamns Tidning 21/6 1881: ”Andra årets beväring från staden samlas till
avmarsch torsdagsmorgonen kl 4 å Stora torget.” De norra
kompanierna, alltså Delsbo, Forsa och Järvsö, resa med tåg
till Bollnäs – år 1881 är nämligen bansträckan Bollnäs –
Ljusdal färdig - och marschera därifrån genom Rengsjö till
Mohed. De södra kompanierna, Förnebo och Ovansjö, ta tåget
till Holmsveden och marschera därifrån. Alfta och Arbrå
kompanier måste gå till fots hela vägen från hemorten.
Det vilar ingen
surmulenhet över inryckningen. Man skämtar, ibland kanske lite
grovkornigt, man sjunger beväringsvisorna med skrålande bas, man
gör i sanning sitt bästa för att visa sig karsk. I dag får nr
15 Pettersson, Alfta kompani, kläda sig i kronans rock. Den skall
han fotografera sig i och skicka hem kortet till beundrande påseende.
Ingen vill visa sig rädd för exercisen. Mohed är en hård
skola, men tiden är inte så lång heller. Man gör värnplikt i
skuggan av 1858-års lag med sina 42 dagars rekryttjänst, 1885-års
värnpliktslag ökade rekryten till 100 dagar.
Inryckningen
lider mot sitt slut. Nykomlingarna ha tagit de tre barackerna (en
fjärde tillkom år 1887)i besittning, de ha på förrådet provat
ut alla kronans persedlar. Nu stå de i kompanigatan och öva
uppställning i kompani. Dist.-korpral Rask på Arbrå kompani
utdelar order fränt och distinkt. Han gormar och ryter åt en
yngling, som inte kan skilja på höger och vänster och förgyller
sitt språk med ett kurant lager av expressiva kraftord.
Klockan 11
dagen efter stå kompanierna på linje ute på heden. Regementets
musikkår under befäl av F. Ringvall spelar, och nu kommer överste
von Rehausen till häst. Han hälsar de nyinryckta välkomna och
inskärper soldatinstruktionens första bud:
”En rättskaffens
soldat har en oskrymtad Gudsfruktan samt orubblig trohet och kärlek
till Konung och Färdenesland. Förmans Ordres skall han hörsamma,
samt med noggrannhet och skyndsamhet werkställa.” Och översten
avslutar sin erinran: ”Förmän skall soldaten i och utom
tjensten visa wördnad, utan avseende om dessa höra till eget
eller främmande Regemente och Corps.”
Reveljen går
tidigt. Dagen blir lång fram till tapto. Man får lära sig nöta
heden bittida och sent. Att ”harva” i solstekt sand kan vara både
enformigt och tröttande. Man övar vändningar och gevärsföringar,
enskilt och i trupp. Det skall vara fart, precision och stil över
det hela. Man lär sig strid enskilt och i trupp med alla
finesser, man lär känna den gyllene regeln i svensk krigskonst
alltifrån Gustav Adolfs och Karl den XII:s dagar, det snabba, överraskande,
hänsynslösa anfallet. Beväringen får skjuta sina
reglementsenliga skott på regementets ny skjutbana (anlagd på
Myssje bys mark, notis i S.T. 11/6 1880), den lär sig fälttjänstens
grunder, utsättande av fältvakt, vedetter och vedettkedjor. Man
inhämtar grunderna för strid mot kavalleri, från backkrön och
bakom buskage (varvid rekommenderas förflyttning åt sidan, sedan
första skottet avlossats).
En dag står
det på regementsordern, att generalmajor Weidenhjelm skall
inspektera regementet (notis i S.T. 5/4 1881). Det anbefalles
noggrann persedelvård och barackstädning. Regementet måste vara
putsat samt i bästa skick och ordning. Och överste von Rehausen
behövde inte skämmas för sitt Mohed och sina mannar.
På söndagarna
sänker sig den stora stillheten över Mohed. I regel har man
ingenting att passa utom fältgudstjänsten, som börjar klockan ½
10, och så måltiderna förstås. Gudstjänsten går av stapeln
ute på heden. Regementspastorn Olof Hallborg talar bakom en
talarstol, som bildats av på varandra lagda trummor,
regementsmusiken spelar. För övrigt går dagen i lojhetens
tecken. Man traskar i kompanilunk till matpaviljongen och mättar
sig med kronans goda mat, upphandlad till ett pris av 50 öre per
man och dag samt tillredd i de båda köken, där det finns ångkokningspannor.
Man badar i Florsjön, vältrar sig i gröngräset och står och hänger
nere vid dansbanan på kvällen. Någon gång stannar ett extratåg
vid Bergviks station. Då väller ett stim av ”fiskar” civila
in över lägret. Frälsningsarmén eller goodtemlarna håller möte
i en skogsbacke.
Men på
midsommardagen är det fest. Majstången står klädd ute på
heden framför barackerna. Där spelar Ringvalls musikkår, och
officerarna och meniga tråda dansen till sprittande valsmelodier.
I de nysatta björkalléerna flanera officerare med barn och
blomma.
Givet är, att
det är många namn ur de militära rullorna, som möter en, när
man ögnar igenom några gamla tidningar. Som unga volontärer
kommo de till regementet, passerade underbefäls- och
sergeantsgraderna, blevo svärdsmän och sutto kanske till slut
som fanjunkare på kompaniexpeditionen som en hela truppens
klockarfar. Kanske minns man ännu bakom namnen Styf, Hedvall,
Vestberg de levande personligheterna. Och Winblad von Walter, som
tillhör denna generation, är alltjämt vital in i sin ålders höst.
Eller ock kommo de som spänstiga kadetter från Karlberg, blevo
underlöjtnanter, fingo löjtnants fullmakt och förde som grånade
kaptener eget kompani: kaptenerna Schöning på Forsa komp.,
Engelke på Järvsö komp., Svinhufvud på Arbrå kompani. Några
av de unga nådde till maktens och ärones tinnar, kanske minns
man då först och främst namnet Lars Herman Tingsten. Även
Anders Schöning och Arvid Genberg hörde på 1800-talet till de
unga.
Slutligen skall
här nämnas den man, som mer än någon annan satte sin prägel
på den tidens Mohed nämligen von Rehausens efterträdare som överste
och chef för regementet, C. B. Munck. Hans personlighet har
tecknats i ett tidigare nummer av denna årsskrift, varför
anledningen nu saknas att närmare beröra de karaktärsdrag, som
gjorde honom både vördad och avhållen. Några små pressklipp
skola få ge relief åt minnet av en nobel människa och god
officer.
Tidningarna följa
påpassligt Muncks tid vid Mohed. De registrera hans utnämning
till överste (Helsingen 4/4 1882 är storförtjust), hans utnämning
till överadjutant hos konungen samt en förnämlig utländsk
dekoration, tyska kronordern, som han erhöll av tyske kejsaren.
Man möter i spalterna notiser från hans sjukdomstid och från en
utländsk resa genom vilken han lyckades återvinna
hälsan. Icke utan ett visst
vemod läser en hälsing, att Munck flyttade
regementsexpeditionen från Hudiksvall till Gävle, ett första
steg bort från regementets hemprovins. Munck hade då redan själv
flyttat till Gävle och hyrt bostad i grosshandlare Engströms hus
vid torget.
Det stod glans
kring överste Muncks person. Aldrig mörker man det tydligare, än
när tidningspressen i mars 1888 intresserar sig för hans
engelska resa i samband med prins Oskars och Ebba Muncks bröllop.
En notis i S.T. 10/3 1888 omtalar överstens och hans makas resa
till Bornemonth, där bröllopet skulle firas. Någon vecka senare
ger pressen livfulla skildringar av den glänsande högtiden, i
vilken många kungliga, däribland drottningen samt prinsarna Carl
och Eugen, deltogo. Överste Munck förde sin kusin Ebba fram till
altaret, där prins Oskar, iförd svenska flottans kommendörsuniform,
väntade. Efter vigseln hjälpte prins Carl sin bror att spänna
fast värjan, som under akten varit avtagen – svensk
journalistik kunde redan för 60 år sedan tendera mot det
sensationella.
Överste Munck
var värderad och avhållen av sina pojkar på Mohed. Säkert var
han det inte på grund av sina högförnäma förbindelser och de
vackra dekorationerna på vapenrocken. Men man sade om honom, att
han var en ”rejälan kar”. Och den som lyckades få ett sådant
betyg av hälsingeallmogen, är säkert värd ett omnämnande inför
mohedspojkarnas efterkommande i andra och tredje led.
Bild:
De gamla barackerna
Bild: Vid Florsjöns
strand
Bild: Tavel Nils,
ett Mohedsorginal, allmänt bekant på sin tid
Kontrolläst av
Sonja och Knut
|