Källa: Bocken 1951
En trumslagarpojkes minnen
Mohedsglimtar
av rektor Arvid Liander
Hur känns det
egentligen att vid 11 års ålder komma till Mohed för att lära
sig slå trumma och blåsa signaler? Frågan riktades till f. järnvägstjänstemannen
V. Fredin, Söderhamn, och han berättade.
-
Det var 1878 jag kom till regementet. Musikutbildningen började
omedelbart. Jag fick ett signalhorn, och ett underbefäl lärde
mig att forma läpparna, andas in och blåsa ut på rätta sättet.
Det blev underliga ljud i början. Dessutom fick jag öva mig att
slå trumman inne i tallskogen. Så fort jag lärt mig blåsa
signaler, fick jag börja tjänstgöra.
Regementsmusikkåren,
som då bestod av ett 50-tal man, oss spelpojkar inberäknade, var
inlogerade i nuvarande barnsanatoriet. Dirigenten F. Ringvall hade
sin bostad på nedre botten.
Han hade god hand
med sitt folk och höll bra disciplin. Lyckades han inte på annat
sätt beivra förseelser, så kunde han uppmana de äldre och
kraftigare spelpojkarna att klå upp dem, som smet ut ur förläggningen
efter tapto. Ringvall var prydlig att se på, mörk och ej allt för
korpulent. Varje vinter
dirigerade han i Berns salonger i Stockholm.
Jag minns också
mycket väl sergeant Falk, som var regementstrumslagare och hade pipskägg. Särskilt
ståtlig var stavföraren
Caesar, när han gick före musikkåren och angav
marschriktningen med sin stav. Sex
bröder Gelhaar tillhörde samtidigt kåren och tre
bröder Högkvist. Alla var goda musiker. Roligast
var den alltid obefordrade musikvolontären Starke, som befordrade
sig själv till vice korpral genom att fästa korpralssnöret på
sin uniform. Detta trick blev så småningom avslöjat, men
under några dagar hälsades Starke med honnör av soldater och
meniga.
Starke var ofta
törstig och tyckte mycket om starkt. Kom han hem full, brukade de
små spelgossarna ta hämnd på honom för hans starka nävar och
göra spratt. En kväll gillrade de upp en vattenkanna med sil
ovanför hans bädd och bringade genom ett snöre vattenkannan att
rinna över. Väckt av vattnet stirrade Starke upp mot en lucka i
taket som brukade stå öppen. Det regnar in, mumlade han, och
snarkade igen.
På
vintern fick jag fortsätta min musikutbildning hos en fanjunkare
i Gävle. Hos honom bodde jag inackorderad och fick varje dag
lektioner i ett par olika instrument. En gång ordnade min lärare
så, att jag fick stå på scenen i Gävle teater och blåsa
signaler, när det hölls en soaré. I den ingick en tablå med
marscherande trupp, och jag blåste, som sagt, signalerna. Då kände
jag mig vuxen och stor.
Det var
alltid trevligt att på våren återvända från Gävle till
Mohed. Lägerplatsen hade ju ett så förtjusande läge. Vackrast
var den nog i lövsprickningen, då björkraderna i kompanigatorna
grönskade. Då tyckte jag Mohed var riktigt festklätt. I slutet
av 70-talet bodde soldaterna ännu i tält under de 14 dagar mötet
varade. De vita tälten stod i långa rader utefter tältgatorna.
Var inkvarteringen primitiv, så var mathållningen det också.
Regementet ordnade icke med någon lagad mat undantagandes
korngrynsgröten på kvällarna.
Den kokades i stora kittlar i kokgroparna. Mjölk fick
soldaterna köpa själva från bönderna i byarna runt omkring.
Ett par gånger i veckan delade man ut bröd, ost och sill, som sen förvarades i matskrinen i tälten. Jag vill lova det luktade
gammelost i lägret då.
-
Om jag varit med om kommenderingar utanför Mohed? Jo. säkert
har jag varit med om sådant. Det var vanligt, att kompanierna
efter mötet hade skjutövningar i hemtrakten, och då skulle ett
spel alltid vara med. En gång följde jag med kapten Fougberg
till Alfta på en sådan kommendering. Det var en grann karl, smärt
och mörk, och en intresserad jägare. En gång fick jag vara med
i hardrevet, ty någon lämplig hund fanns icke att uppbringa. Men
harpalten smet, och det blev en misslyckad jakt.
En annan gång var jag
kommenderad att jämte någon underofficer och några underbefäl
följa kapten Hahn för att hämta beväringar vid Järvsö. Hahn
var en ganska barsk herre, ljus, kortväxt och en smula fyllig.
Men hade en pipig röst, så att man på lägret skämtsamt
brukade kalla honom Tall-Jonases tuppen. Tallens var en gård i
Myssje. Den där gången vi reste
till Järvsö, minns jag, att jag under marschen till stationen
fick gå ensam långt före truppen och trumma. Kaptenen blev nämligen
störd av musiken. Men när vi kommit till Mohed fick jag 37 öre
för att jag burit hans väska. Bra betalt, tyckte jag.
Ännu
längre bort kunde man bli kommenderad ibland. En sommar fick jag
vistas på Sånga hed, där Västernorrlands bataljon hade sin övningsplats.
I samband härmed fick jag tillsammans med löjtnant Härdelin göra
en resa med hjulångaren Nordingrå upp till Örnsköldsvik för
att hämta beväringar. Det var både roligt och intressant. Tio
år tjänade jag kronan, men sedan lämnade jag regementet och sökte
till järnvägen. Jag har glömt att spela och slå trumma, man
har fått så mycket annat att syssla med, blommor och fruktträd
t. ex… Men när frukträden blommar på våren, då går
tankarna ibland tillbaka till Mohed och till ungdomens lyckliga år.
Bild:
J. G. Caesar
Bild: F. Ringvall
Kontrolläst av Sonja och Knut
|