Mohedsglimtar av rektor Arvid Liander

Hur känns det egentligen att vid 11 års ålder komma till Mohed för att lära sig slå trumma och blåsa signaler? Frågan riktades till f. järnvägstjänstemannen V. Fredin, Söderhamn, och han berättade.

-         Det var 1878 jag kom till regementet. Musikutbildningen började omedelbart. Jag fick ett signalhorn, och ett underbefäl lärde mig att forma läpparna, andas in och blåsa ut på rätta sättet. Det blev underliga ljud i början. Dessutom fick jag öva mig att slå trumman inne i tallskogen. Så fort jag lärt mig blåsa signaler, fick jag börja tjänstgöra.

Regementsmusikkåren, som då bestod av ett 50-tal man, oss spelpojkar inberäknade, var inlogerade i nuvarande barnsanatoriet. Dirigenten F. Ringvall hade sin bostad på nedre botten.  Han hade god hand med sitt folk och höll bra disciplin. Lyckades han inte på annat sätt beivra förseelser, så kunde han uppmana de äldre och kraftigare spelpojkarna att klå upp dem, som smet ut ur förläggningen efter tapto. Ringvall var prydlig att se på, mörk och ej allt för korpulent. Varje vinter dirigerade han i Berns salonger i Stockholm.

Jag minns också mycket väl sergeant Falk, som var regementstrumslagare och hade pipskägg. Särskilt ståtlig var stavföraren Caesar, när han gick före musikkåren och angav marschriktningen med sin stav. Sex bröder Gelhaar tillhörde samtidigt kåren och tre bröder Högkvist. Alla var goda musiker. Roligast var den alltid obefordrade musikvolontären Starke, som befordrade sig själv till vice korpral genom att fästa korpralssnöret på sin uniform. Detta trick blev så småningom avslöjat, men under några dagar hälsades Starke med honnör av soldater och meniga.

Starke var ofta törstig och tyckte mycket om starkt. Kom han hem full, brukade de små spelgossarna ta hämnd på honom för hans starka nävar och göra spratt. En kväll gillrade de upp en vattenkanna med sil ovanför hans bädd och bringade genom ett snöre vattenkannan att rinna över. Väckt av vattnet stirrade Starke upp mot en lucka i taket som brukade stå öppen. Det regnar in, mumlade han, och snarkade igen.

På vintern fick jag fortsätta min musikutbildning hos en fanjunkare i Gävle. Hos honom bodde jag inackorderad och fick varje dag lektioner i ett par olika instrument. En gång ordnade min lärare så, att jag fick stå på scenen i Gävle teater och blåsa signaler, när det hölls en soaré. I den ingick en tablå med marscherande trupp, och jag blåste, som sagt, signalerna. Då kände jag mig vuxen och stor.

Det var alltid trevligt att på våren återvända från Gävle till Mohed. Lägerplatsen hade ju ett så förtjusande läge. Vackrast var den nog i lövsprickningen, då björkraderna i kompanigatorna grönskade. Då tyckte jag Mohed var riktigt festklätt. I slutet av 70-talet bodde soldaterna ännu i tält under de 14 dagar mötet varade. De vita tälten stod i långa rader utefter tältgatorna. Var inkvarteringen primitiv, så var mathållningen det också. Regementet ordnade icke med någon lagad mat undantagandes korngrynsgröten på  kvällarna.  Den kokades i stora kittlar i kokgroparna. Mjölk fick soldaterna köpa själva från bönderna i byarna runt omkring. Ett par gånger i veckan delade man ut bröd, ost och sill, som sen förvarades i matskrinen i tälten. Jag vill lova det luktade gammelost i lägret då.

-         Om jag varit med om kommenderingar utanför Mohed? Jo. säkert har jag varit med om sådant. Det var vanligt, att kompanierna efter mötet hade skjutövningar i hemtrakten, och då skulle ett spel alltid vara med. En gång följde jag med kapten Fougberg till Alfta på en sådan kommendering. Det var en grann karl, smärt och mörk, och en intresserad jägare. En gång fick jag vara med i hardrevet, ty någon lämplig hund fanns icke att uppbringa. Men harpalten smet, och det blev en misslyckad jakt. En annan gång var jag kommenderad att jämte någon underofficer och några underbefäl följa kapten Hahn för att hämta beväringar vid Järvsö. Hahn var en ganska barsk herre, ljus, kortväxt och en smula fyllig. Men hade en pipig röst, så att man på lägret skämtsamt brukade kalla honom Tall-Jonases tuppen. Tallens var en gård i Myssje. Den där gången vi  reste till Järvsö, minns jag, att jag under marschen till stationen fick gå ensam långt före truppen och trumma. Kaptenen blev nämligen störd av musiken. Men när vi kommit till Mohed fick jag 37 öre för att jag burit hans väska. Bra betalt, tyckte jag.

Ännu längre bort kunde man bli kommenderad ibland. En sommar fick jag vistas på Sånga hed, där Västernorrlands bataljon hade sin övningsplats. I samband härmed fick jag tillsammans med löjtnant Härdelin göra en resa med hjulångaren Nordingrå upp till Örnsköldsvik för att hämta beväringar. Det var både roligt och intressant. Tio år tjänade jag kronan, men sedan lämnade jag regementet och sökte till järnvägen. Jag har glömt att spela och slå trumma, man har fått så mycket annat att syssla med, blommor och fruktträd t. ex… Men när frukträden blommar på våren, då går tankarna ibland tillbaka till Mohed och till ungdomens lyckliga år.

Bild: J. G. Caesar
Bild: F. Ringvall
 
Kontrolläst av Sonja och Knut