En musikfanjunkares minnen

Numera bortgångne musikfanjunkaren Otto Lindwall vid Hälsinge regemente nedskrev någon tid före sin bortgång följande minnen från sin tid som regementsmusiker

Av Otto Lindwall

”Med flygande fanor och klingande spel” är ett uttryck, som man gärna sammanställer med militärlivet, där musiken i alla tider som bekant haft en stor uppgift att fylla. Då jag år 1889 som 13 års pojke blev nummerspel vid Hälsinge regemente på Mohed, var emellertid musikkåren betydligt större än nu, ehuru tjänstgöringen då för tiden omfattade endast några korta sommarveckor. Kåren bestod då av en musikdirektör, tio fältmusikanter, sexton nummerspel och tjugofyra trumslagare, vartill kom ett par, tre extraspel, eller inalles minst femtiotal man.

I spetsen för regementet stod då överste Munck, vilken kvarstod som regementschef även sedan han blivit generalmajor, och musikdirektör var F. W. Ringvall, fader till den sedermera så berömde skådespelaren Axel Ringvall. Direktör Ringvall, som var en ovanligt human och duktig karl, hade på sin tid efterträtt direktör Andersson, skaparen av den välkända, gripande sorgmarschen, och gjorde just ovannämnda år, då redan 70-årig, sin sista tjänstgöring på Mohed. Närmast under sig hade han regementstrumslagaren fanjunkare Falk och stavföraren Gustaf Cesar, en barsk herre, men med sin ståtliga kroppshydda samtidigt en verklig prydnad framför musikkåren. Han betraktade det själv som en klar merit, att han aldrig under sin långa tjänstetid vid regementet rapporterat någon till bestraffning, men så kunde han också själv sköta om den saken, då så behövdes.

En viss familjär anda härskade på den tiden inom musikkåren, och ofta ingingo också flera medlemmar av samma familj i kåren. Sålunda tjänstgjorde då samtidigt fader och fem söner av familjen Gelhaar från Ovansjö. Daniel hette äldste sonen, sedermera känd som musikhandlare i Gefle och den förste innehavaren av den då nyinrättade musikfanjunkarebeställningen. Näst äldste sonen var Emil, som senare emigrerade till Amerika, där han blev professor i målarkonsten och teckningslärare vid ett universitet.

Den tredje sonen  - Josef – kom med tiden till Dalregementet, den fjärde – Qvintus – bevistar fortfarande kamratfesterna vid Kungsbäck, medan den femte – Emil – dog som yngling.

Vid kåren funnos också tre bröder Åslund. Även de från Ovansjö, alla tre klarinettister och violinister. Skickligast var Gustaf, som därtill var känd som ivrig rävjägare och vinterfiskare, och f. ö. hade egen gård intill Orgelfabriken i Gefle, där han drev en mindre hotellrörelse. Brodern Carl blev sedermera regementstrumslagare och vid en tid anförare för Gefle Skarpskytteförenings musikkår, och den tredje i brödraskaran – Carl – slog sig med tiden ned i Söderhamn. Så fanns tre bröder Högkvist från Ockelbo; Jacob, duktig tubaist, Albert med essklarinett som specialitet, samt Nils, som blåste trumpet.

Slutligen kunna nämnas bröderna Film från Gefle, båda skickliga flöjtister. Rudolf Film dog redan före min tid vid regementet, och hans broder Erik Engelbert avled 1897 i Karlsborg, där en avdelning ur Hälsinge regemente då låg kommenderad på tjänstgöring. De voro söner till en välkänd nyckelharpspelare, och särskilt Erik Engelbert hade fått musiken i blodet. Om hans begåvning vittnar bl. a. att han ofta fick anföra musiken i direktörens ställe.

Ännu flera brödraskap ha funnits i kåren, men de ovannämnda torde vara de mest bekanta. Flera av kårens medlemmar ha också avlagt musikdirektörsexamen vid akademien i Stockholm, bland dem Gustaf Engström, Otto Lindwall och Seved Mehlqvist, samt organist- och musiklärareexamen, såsom t. ex. Knut Söderström.

På Kilnäs bortom viken i Florsjön fanns förr i världen en stenbjässe, som kommit att stå med sin smala spets på en annan sten, och den där stenen hade fanjunkare Engström beslutat sig för att tippa. Han skaffade sig därför tillstånd av länsmannen i Mo att få köpa dynamit, varefter vi gemensamt borrade och tände på, men stenen lät sig inte rubbas. Då vi med oförrättat ärende rodde tillbaka till lägret, tände emellertid Engström resten av dynamiten och slängde den i sjön med resultat, att en del fisk kom uppflytande. Men skottet fick också andra efterverkningar. Engström fick sig en admonition av överste von Krusenstierna för att han stört officerarnas middagssömn, och senare erforo vi av länsmannen, att denne haft ett väldigt bestyr med att tysta ned saken. Det fanns nämligen vittnen till det olaga fiskafänget.

Musikkårens ”driftkucku” var på den tiden ”klarinettisten” Starke, som väl vore värd sin egen historia. Lägerlivet på Mohed hade nog ibland blivit betydligt tristare, om inte den alltid oförbrännelige Starke muntrat upp tillvaron. Det var väl också därför, som han fick stanna kvar vid kåren, ty musikaliskt sett gjorde han rakt ingen nytta. Han fick heller aldrig någon ”rang”, men det bekymrade honom föga – han sydde själv ett korpralssnöre på rockkragen. Det dröjde naturligtvis inte länge, förrän saken upptäcktes av en officer, och på dennes fråga om vem som befordrat Starke, svarade denne, att ”det har jag själv gjort”. Han fick sprätta bort korpralssnöret, vidare blev det inte av den saken.

Säga vad man vill, nog kunde man ha roligt i tjänsten även i den ”gamla goda tiden”….

Bild: F. musikfanjunkare Otto Lindwall

Kontrolläst av Sonja och Knut