Källa: Bocken 1941

Av: Erik Wickberg

Midsommarfirande på Mohed

Skrynklig och dold för världens blickar vilar bland annan materiel i Hälsinge regementes förrådsbyggnad vid Kungsbäck en liten blågul, kvadratformig flagga, fästad på en stång, som ”spiraliskt” målats i de svenska färgerna. Det är regementets gamla ”dragkampsflagga”. Knappast någon av regementets nuvarande personal känner väl denna reliks historia, ty många år ha redan svunnit, sedan dess duk slog ut för vindarnas friska fläktar, där den stod på sin äreplats framför någon av Moheds baracker.

Dragkampsflaggans historia är intimt knuten till regementets midsommarfirande, som i gångna tider var något av en högtidsfest även för den kringliggande bygdens folk. Ovisst är, från vilken tid dessa midsommarfester datera sig, men säkert är, att deras historia kan räknas i mansåldrar. I sitt högsta flor torde de ha stått under Mohedstidens sista decennier, och de levde kvar ett par år efter regementets förflyttning till Gävle.

Redan långt före helgen började förberedelserna till midsommarfirandet vid Mohed, och särskilt för väbeln betydde detta bråda dagar. Ty på honom ankom bl a att rekvirera björkar och björklöv till lägret från traktens bönder. Gamla ”Hälsingar” från 80- och 90-talens Mohed kunna ännu berätta hur Nils Larsson i Näset och Per Jansson i Näcktjärn kommo körande på midsommaraftonen med sina lövskrindor in på lägret, där utkommenderat manskap stod redo att ta emot och fördela leveranserna. Ty björkar skulle det vara invid alla mäss- och barackdörrar och dessutom till majstången, dess kransar och girlander.

Under ett särskilt för detta ändamål uppfört takskäft på skjulet utanför officerarnas stall vilade regementets vördnadsvärda majstång de tider, då den ej var i bruk. Majstången var gammal; den fanns där redan 1884, då min far trädde i tjänst, och ej heller min farfar, som 1853 skrevs in i rullorna, hade hört berättas om, när den kom till. Lång var också stången - bortåt 25 meter, berättas det – och besvärlig att resa på den sandiga heden. Någon gång i gamla tider hade den brustit ungefär på mitten, men bitarna hade kärleksfullt bandats ihop med bastanta järn. Och sedan kunde den åter trotsa hedens lekfulla vindar i många, många år.

I flera år hade den gamle distinktionskorpral 64 Ljung på Järfsö kompani sig majstångsresningen anförtrodd. Under hans befäl lyftes stången ned från sina krokar och bars ut på heden. Framför vaktpaviljongen fanns det en lerlagd plats, lämplig som dansbana, och dit fördes stången för att smyckas. En gång försökte man resa den på en annan plats på heden, men då gropen skulle grävas för stången, sprang en kraftig källåder i dagen, och där anlades i stället en vatten pump. Vatten fanns det annars ont om på heden, dit man fick köra dricksvattnet i tunnor.

Så skulle alltså majstången klädas, där den låg upplagd på träbockar ute på heden. Högst uppe i toppen gjordes den långa, smala, blågula vimpeln fast, och en 5 – 6 meter nedanför denna regementets vapen med den stegrande gyllen bocken mot sin svart-vita bakgrund. Kring vapnet fladdrande ett par smärre vimplar, och från dess nedre kant utgingo fyra långa björklövsgirlander, som buro upp en vimpelprydd, horisontell jättekrans av björklöv. Under denna jättekrans kunde sedan hänga ett par mindre kransar. Längre ned på stången tronade konungens krönta namnchiffer med valspråket ”Brödrafolkens väl”, och från dess undre kant utgingo ett dussintal långa girlander till lika många kortare flaggstänger, uppställda i ring kring majstången, liksom denna virade med kraftiga klövgirlander, och på ungefär halva höjden sammanbundna inbördes med en girlandring. Från stängerna vajade svenska flaggor.

Men även andra dekorationer kunde förekomma. Så uppmonterades t ex ett år en pampig dekoration av gevär högt uppe på stången, och majstångsbefälhavarens fantasi kunde även taga sig andra mer eller mindre originella uttryck. I detta sammanhang nämnes särskilt kapten Södersten som den store dekoratören i slutet av 80-talet.

Natten mot midsommardagen var anslagen till majstångens smyckande, och sedan gällde det att resa den tunga jätten, så att den stod på sin plats, när solen gick upp. Resningen var det icke minst betungande arbetet. Med linor och stora ”saxar” av sammanfogade spiror gick manskapet till verket, sedan en djup grop iordningställts för stångens ”fot”. Man hejade och drog, arbetade och slet och torkade ur pannan med den blårandiga linnerocksärmen; och sakta men säkert höjde sig den långa spiran mot höjden. Och till slut stod den där på sin plats med den långa vimpeln lekfullt ormande sig i den första morgonbrisen.

När solen steg upp och musikkåren kl 6 kom blåsande reveljen efter hela ”linjen”, möttes yngste officeren och yngste underofficeren men handräckningsmanskap utanför officersmässen och marscherade sedan åt var sitt håll för att hissa flaggorna på de otaliga stänger, som helgen till ära rests över hela heden och t o m monterats upp i ett tiotal på officersbyggnadens fasad mot heden. Ty även denna byggnad hade ändrat exteriör med anledning av helgen. Hela fasaden var girlandklädd, krönt med riksvapnet och regementets nummer "I.14" samt på flyglarna med  Gästriklands och Hälsinglands vapen, helt ”invävda” i björklöv.

Det var i sanning en ståtlig anblick. Vart man såg, sken solen på blågula dukar och rödvitblå unionsmärken i övre inre hörnet, den milda vinden spred ljuva dofter av nysprucken björk och kådig fur, och kom Florsjöns böljor att klucka mot stenarna vid den sandiga stranden bakom skjutbanan. Det var midsommar på gamla Mohed.

Regementsväbeln har nu sitt värsta arbete undanstökat, men desto mera har dagunderofficeren att tänka på, ty bortåt 20 talet uppställningar för skilda ändamål är icke ovanligt en dag som denna. Vid 9-tiden är det frukost, och medan kompanierna marschera iväg till sina mathallar, som soldaterna nyligen låtit bygga upp för egna medel för att slippa sitta vid de långa matborden i det fria, där regn och sand vid dåligt väder blanda sig med den traditionella ärtsoppan, samlas officerare och underofficerare i sina resp. mässbyggnader.

Men snart är frukosten undanstökad, klockan går på 10. Och vid vakten slår trumslagaren uppställning till kyrkparad. Kompani efter kompani kommer marscherande ur kompanigatorna mot uppställningsplatsen på heden, där det formera sig på linje. Vinden leker i knektarnas plymer, och solen reflekteras mot nyputsade blanka knappar, plåtar, bajonetter, söljor, huggare, och nickelblanka sabelbaljor. Tjock och fryntlig och med ansiktet gömt i ett långt grått helskägg, tar major Nisser emot bataljonen, kommenderar ”Helt om marsch” mot ”Galjen”, där kyrkparaden skall äga rum, och slutligen ”Formering till öppen fyrkant”. På särskilt framsatta bänkar ha redan officerarnas och underofficerarnas damer tagit plats.

Musikkåren intonerar ”Din klara sol går åter upp”, och knektarna hala fram sina ”Utdrag ur Swenska Psalmboken för Kongl Helsinge Regemente”. Bakom sin predikstol av tre trummor står den storvuxne pastor Henning, och när psalmen förklingat, tar han till orda och predikar över dagens evangelium. Så följer psalm 66, ”Si, Jesus är ett tröstrikt namn”, major Nisser kommenderar ”Givakt”, och ”Gud bevare konungen och fäderneslandet” stiger taktfast mot den blåa sommarhimlen ur åtta kompaniers strupar. Bataljonen formerar sig till kompanier, och till musikens sprittande marschtoner återvända soldaterna till sina resp. baracker.

Klockan har nu hunnit bli bortemot 12, och sedan knektarna fått middag, är det ännu god tid, innan de stora idrottstävlingarna skola börja. Man har inte långsamt för det. Folk från de kringliggande socknarna, ja från hela länet, har samlats till lägrets midsommarfest och hyrt in sig över helgen i traktens gårdar. Man tar tillfället i akt att hälsa på sina fäder, söner och bröder, som göra kronans tjänst på Mohed, man tittar på förläggningarna, dricker kaffe på marketenteriet, promenerar eller helt enkelt vilar sig i tallbackarna.

Vid 4-tiden på eftermiddagen drar man åter ut på heden, där nu idrottstävlingarna skola försiggå enligt ett särskilt program på både skämt och allvar. De skämtsamma inslagen äro framförallt säck- och hinderlöpningar, varvid det bl a gäller att krypa genom tunnor och under presseningar, vidare löpning med en vattenfylld hink på huvudet, pölstrid, stångstörtning, krukslagning med förbundna ögon samt klättring på såpad stång, i vars topp en femkronesedel väntar segraren. Det finns mycket att ha roligt åt, och kungligt roar man sig också. Till de mera manliga idrotterna hör dragkampen mellan kompanilag, och även i denna tävlan finns en åtråvärd trofé att hämta – dragkampsfanan, som sedan för ett år skall stå uppställd utanför det segrande kompaniets barack. Lifkompaniets stora starka pojkar ha redan hunnit få några inteckningar i priset, men därom äro de icke ensamma; även 13:e kompaniet – ”militärarbetarna” – ha vetat att hävda sig i konkurrensen.

Programmet piggas upp ytterligare med annat nojs och skämt. Särskilt musikeleverna äro i farten. Där kommer ett helt zigenarsällskap med Starke från Korsnäs i spetsen, trakterande en gammal fagott, där spelas fiol och dragspel – positiv. Fast positivet är förstås hemmagjort av en fyrkantiglåda, i vilken en av musikpojkarna krupit in med sitt dragspel och har all möjlig möda i världen att dra åt sig benen, som ideligen vilja ramla ut ur ingångshålet…

Många glada minnen berättas från dessa upptåg. Där sågs t ex volontär Östlund, som i avsaknad av smink målat sig i ansiktet med oljefärg och hade ett rent okristligt göra att sedan få bort sin indianska krigsmålning. Där drev korpral Smitt på Forsa kompani omkring med sin gitarr och spelade för hög och låg, och när han plötsligt råkade på general Taube bland sina åhörare, hälsade han denna med frågan: ”Är´e dej dom kallar för beväringsfarbror?” Det berättas, att generalen uppskattade frågan, och att utbytet för Smitts del blev en liten extra dusör…

Så förflytta ett par angenäma timmar, varpå uppehåll göres för kvällsmålet. Men sedan sätter man åter i gång. Nu börjar dansen kring majstången, där musiksergeant Albert Högqvist med ett tiotal man tagit plats på en av björkar omgiven estrad kring majstångens fot, och nu står för musiken. Bygdens ungdom är talrikt församlad vid lägret, och sedan ringlekarna slutat, svänga paren runt i yrande polskor och struttiga schottisar. Så förflyter kvällen till 11-slaget förklingat, då musikkåren ställer upp, och till tonerna av svenska arméns tapto skiljas knektarna och deras flickor efter midsommarfirandet på Mohed…

År 1908 firades midsommar för sista gången på Moheds gamla lägerplats efter traditionellt program, och dagen till ära lät löjtnant Olof Arborén en stor blågul pappersballong stiga upp från heden. Vinden förde den mot söder…

Mot söder drog också regementet till sina nya kaserner vid Kungsbäck, och dit fingo även en del av de gamla flaggstängerna följa med liksom dragkampsfanan, men majstången var både för stor och för skröplig för resan. I dess ställe restes på heden ett granitblock, huggit ur traktens egna berg och framsläpat till heden av regementets eget folk under Lifkompaniets prydlige distinktionskorpral Cedergren, att i evärderliga tider minna om den gamla exercisplatsen.

Men vid förläggningsplatsen i Gefle anskaffades en ny majstång, och ett par år firades också där midsommar så traditionellt, som förhållandena medgåvo. Så kom världskriget och med detta gingo, som så mycket annat, även regementets midsommartraditioner i graven…

Erik Wickberg

Bild: Midsommardag på Mohed (mycket folk runt stången med två kransar)
Bild:
Ingången till officersbyggnaden smyckad till midsommarhelgen

(prydd med flaggor m m. Kontrollera om denna bild finnas på någon annan sida)  

Kontrolläst av Sonja och Knut