Källa:
Bocken 1941
Av: Erik Wickberg
Midsommarfirande på Mohed
Skrynklig
och dold för världens blickar vilar bland annan materiel i Hälsinge
regementes förrådsbyggnad vid Kungsbäck en liten blågul,
kvadratformig flagga, fästad på en stång, som ”spiraliskt”
målats i de svenska färgerna. Det är regementets gamla
”dragkampsflagga”. Knappast någon av regementets nuvarande
personal känner väl denna reliks historia, ty många år ha
redan svunnit, sedan dess duk slog ut för vindarnas friska fläktar,
där den stod på sin äreplats framför någon av Moheds
baracker.
Dragkampsflaggans
historia är intimt knuten till regementets midsommarfirande, som
i gångna tider var något av en högtidsfest även för den
kringliggande bygdens folk. Ovisst är, från vilken tid dessa
midsommarfester datera sig, men säkert är, att deras historia
kan räknas i mansåldrar. I sitt högsta flor torde de ha stått
under Mohedstidens sista decennier, och de levde kvar ett par år
efter regementets förflyttning till Gävle.
Redan långt före
helgen började förberedelserna till midsommarfirandet vid Mohed,
och särskilt för väbeln betydde detta bråda dagar. Ty på
honom ankom bl a att rekvirera björkar och björklöv till lägret
från traktens bönder. Gamla ”Hälsingar” från 80- och
90-talens Mohed kunna ännu berätta hur Nils Larsson i Näset och
Per Jansson i Näcktjärn kommo körande på midsommaraftonen med
sina lövskrindor in på lägret, där utkommenderat manskap stod
redo att ta emot och fördela leveranserna. Ty björkar skulle det
vara invid alla mäss- och barackdörrar och dessutom till majstången,
dess kransar och girlander.
Under
ett särskilt för detta ändamål uppfört takskäft på skjulet
utanför officerarnas stall vilade regementets vördnadsvärda
majstång de tider, då den ej var i bruk. Majstången var gammal;
den fanns där redan 1884, då min far trädde i tjänst, och ej
heller min farfar, som 1853 skrevs in i rullorna, hade hört berättas
om, när den kom till. Lång var också stången - bortåt 25
meter, berättas det – och besvärlig att resa på den sandiga
heden. Någon gång i gamla tider hade den brustit ungefär på
mitten, men bitarna hade kärleksfullt bandats ihop med bastanta järn.
Och sedan kunde den åter trotsa hedens lekfulla vindar i många,
många år.
I
flera år hade den gamle distinktionskorpral 64 Ljung på Järfsö
kompani sig majstångsresningen anförtrodd. Under hans befäl
lyftes stången ned från sina krokar och bars ut på heden. Framför
vaktpaviljongen fanns det en lerlagd plats, lämplig som dansbana,
och dit fördes stången för att smyckas. En gång försökte man
resa den på en annan plats på heden, men då gropen skulle grävas
för stången, sprang en kraftig källåder i dagen, och där
anlades i stället en vatten pump. Vatten fanns det annars ont om
på heden, dit man fick köra dricksvattnet i tunnor.
Så skulle alltså majstången klädas, där den låg
upplagd på träbockar ute på heden. Högst uppe i toppen gjordes
den långa, smala, blågula vimpeln fast, och en 5 – 6 meter
nedanför denna regementets vapen med den stegrande gyllen bocken
mot sin svart-vita bakgrund. Kring
vapnet fladdrande ett par smärre vimplar, och från dess nedre
kant utgingo fyra långa björklövsgirlander, som buro upp en
vimpelprydd, horisontell jättekrans av björklöv. Under denna jättekrans
kunde sedan hänga ett par mindre kransar. Längre ned på stången
tronade konungens krönta namnchiffer med valspråket ”Brödrafolkens
väl”, och från dess undre kant utgingo ett dussintal långa
girlander till lika många kortare flaggstänger, uppställda i
ring kring majstången, liksom denna virade med kraftiga klövgirlander,
och på ungefär halva höjden sammanbundna inbördes med en
girlandring. Från stängerna vajade svenska flaggor.
Men
även andra dekorationer kunde förekomma. Så uppmonterades t ex
ett år en pampig dekoration av gevär högt uppe på stången,
och majstångsbefälhavarens fantasi kunde även taga sig andra
mer eller mindre originella uttryck. I detta sammanhang nämnes särskilt
kapten Södersten som den store dekoratören i slutet av 80-talet.
Natten
mot midsommardagen var anslagen till majstångens smyckande, och
sedan gällde det att resa den tunga jätten, så att den stod på
sin plats, när solen gick upp. Resningen var det icke minst
betungande arbetet. Med linor och stora ”saxar” av
sammanfogade spiror gick manskapet till verket, sedan en djup grop
iordningställts för stångens ”fot”. Man hejade och drog,
arbetade och slet och torkade ur pannan med den blårandiga
linnerocksärmen; och sakta men säkert höjde sig den långa
spiran mot höjden. Och till slut stod den där på sin plats med
den långa vimpeln lekfullt ormande sig i den första
morgonbrisen.
När
solen steg upp och musikkåren kl 6 kom blåsande reveljen efter
hela ”linjen”, möttes yngste officeren och yngste
underofficeren men handräckningsmanskap utanför officersmässen
och marscherade sedan åt var sitt håll för att hissa flaggorna
på de otaliga stänger, som helgen till ära rests över hela
heden och t o m monterats upp i ett tiotal på officersbyggnadens
fasad mot heden. Ty även denna byggnad hade ändrat exteriör med
anledning av helgen. Hela fasaden var girlandklädd, krönt med
riksvapnet och regementets nummer "I.14" samt på
flyglarna med Gästriklands och Hälsinglands vapen, helt ”invävda”
i björklöv.
Det
var i sanning en ståtlig anblick. Vart man såg, sken solen på
blågula dukar och rödvitblå unionsmärken i övre inre hörnet,
den milda vinden spred ljuva dofter av nysprucken björk och kådig
fur, och kom Florsjöns böljor att klucka mot stenarna vid den
sandiga stranden bakom skjutbanan. Det var midsommar på gamla Mohed.
Regementsväbeln
har nu sitt värsta arbete undanstökat, men desto mera har
dagunderofficeren att tänka på, ty bortåt 20 talet uppställningar
för skilda ändamål är icke ovanligt en dag som denna. Vid
9-tiden är det frukost, och medan kompanierna marschera iväg
till sina mathallar, som soldaterna nyligen låtit bygga upp för
egna medel för att slippa sitta vid de långa matborden i det
fria, där regn och sand vid dåligt väder blanda sig med den
traditionella ärtsoppan, samlas officerare och underofficerare i
sina resp. mässbyggnader.
Men
snart är frukosten undanstökad, klockan går på 10. Och vid
vakten slår trumslagaren uppställning till kyrkparad. Kompani
efter kompani kommer marscherande ur kompanigatorna mot uppställningsplatsen
på heden, där det formera sig på linje. Vinden leker i
knektarnas plymer, och solen reflekteras mot nyputsade blanka
knappar, plåtar, bajonetter, söljor, huggare, och nickelblanka
sabelbaljor. Tjock och fryntlig och med ansiktet gömt i ett långt
grått helskägg, tar major Nisser emot bataljonen, kommenderar
”Helt om marsch” mot ”Galjen”, där kyrkparaden skall äga
rum, och slutligen ”Formering till öppen fyrkant”. På särskilt
framsatta bänkar ha redan officerarnas och underofficerarnas
damer tagit plats.
Musikkåren
intonerar ”Din klara sol går åter upp”, och knektarna hala
fram sina ”Utdrag ur Swenska Psalmboken för Kongl Helsinge
Regemente”. Bakom sin predikstol av tre trummor står den
storvuxne pastor Henning, och när psalmen förklingat, tar han
till orda och predikar över dagens evangelium. Så följer psalm
66, ”Si, Jesus är ett tröstrikt namn”, major Nisser
kommenderar ”Givakt”, och ”Gud bevare konungen och fäderneslandet”
stiger taktfast mot den blåa sommarhimlen ur åtta kompaniers
strupar. Bataljonen formerar sig till kompanier, och till musikens
sprittande marschtoner återvända soldaterna till sina resp.
baracker.
Klockan
har nu hunnit bli bortemot 12, och sedan knektarna fått middag,
är det ännu god tid, innan de stora idrottstävlingarna skola börja.
Man har inte långsamt för det. Folk från de kringliggande
socknarna, ja från hela länet, har samlats till lägrets
midsommarfest och hyrt in sig över helgen i traktens gårdar. Man
tar tillfället i akt att hälsa på sina fäder, söner och bröder,
som göra kronans tjänst på Mohed, man tittar på förläggningarna,
dricker kaffe på marketenteriet, promenerar eller helt enkelt vilar
sig i tallbackarna.
Vid
4-tiden på eftermiddagen drar man åter ut på heden, där nu
idrottstävlingarna skola försiggå enligt ett särskilt program på
både skämt och allvar. De skämtsamma inslagen äro framförallt
säck- och hinderlöpningar, varvid det bl a gäller att krypa
genom tunnor och under presseningar, vidare löpning med en
vattenfylld hink på huvudet, pölstrid, stångstörtning,
krukslagning med förbundna ögon samt klättring på såpad stång,
i vars topp en femkronesedel väntar segraren. Det finns mycket
att ha roligt åt, och kungligt roar man sig också. Till de mera
manliga idrotterna hör dragkampen mellan kompanilag, och även i
denna tävlan finns en åtråvärd trofé att hämta –
dragkampsfanan, som sedan för ett år skall stå uppställd utanför
det segrande kompaniets barack. Lifkompaniets stora starka pojkar
ha redan hunnit få några inteckningar i priset, men därom äro
de icke ensamma; även 13:e kompaniet – ”militärarbetarna”
– ha vetat att hävda sig i konkurrensen.
Programmet
piggas upp ytterligare med annat nojs och skämt. Särskilt
musikeleverna äro i farten. Där kommer ett helt zigenarsällskap
med Starke från Korsnäs i spetsen, trakterande en gammal fagott,
där spelas fiol och dragspel – positiv. Fast positivet är förstås
hemmagjort av en fyrkantiglåda, i vilken en av musikpojkarna
krupit in med sitt dragspel och har all möjlig möda i världen
att dra åt sig benen, som ideligen vilja ramla ut ur ingångshålet…
Många
glada minnen berättas från dessa upptåg. Där sågs t ex volontär
Östlund, som i avsaknad av smink målat sig i ansiktet med oljefärg
och hade ett rent okristligt göra att sedan få bort sin
indianska krigsmålning. Där drev korpral Smitt på Forsa kompani
omkring med sin gitarr och spelade för hög och låg, och när
han plötsligt råkade på general Taube bland sina åhörare, hälsade
han denna med frågan: ”Är´e dej dom kallar för beväringsfarbror?”
Det berättas, att generalen uppskattade frågan, och att utbytet
för Smitts del blev en liten extra dusör…
Så
förflytta ett par angenäma timmar, varpå uppehåll göres för
kvällsmålet. Men sedan sätter man åter i gång. Nu börjar
dansen kring majstången, där musiksergeant Albert Högqvist med
ett tiotal man tagit plats på en av björkar omgiven estrad kring
majstångens fot, och nu står för musiken. Bygdens ungdom är
talrikt församlad vid lägret, och sedan ringlekarna slutat, svänga
paren runt i yrande polskor och struttiga schottisar. Så förflyter
kvällen till 11-slaget förklingat, då musikkåren ställer upp,
och till tonerna av svenska arméns tapto skiljas knektarna och
deras flickor efter midsommarfirandet på Mohed…
År 1908 firades midsommar för sista gången på
Moheds gamla lägerplats
efter traditionellt program, och dagen till ära lät löjtnant
Olof Arborén en stor blågul pappersballong stiga upp från
heden. Vinden förde den mot söder…
Mot söder
drog också regementet till sina nya kaserner vid Kungsbäck, och
dit fingo även en del av de gamla flaggstängerna följa med
liksom dragkampsfanan, men majstången var både för stor och för
skröplig för resan. I dess ställe restes på heden ett
granitblock, huggit ur traktens egna berg och framsläpat till
heden av regementets eget folk under Lifkompaniets prydlige
distinktionskorpral Cedergren, att i evärderliga tider minna om
den gamla exercisplatsen.
Men
vid förläggningsplatsen i Gefle anskaffades en ny majstång, och
ett par år firades också där midsommar så traditionellt, som förhållandena
medgåvo. Så kom världskriget och med detta gingo, som så
mycket annat, även regementets midsommartraditioner i graven…
Erik
Wickberg
Bild:
Midsommardag på Mohed (mycket folk runt stången med två
kransar)
Bild:
Ingången till officersbyggnaden smyckad till midsommarhelgen
(prydd
med flaggor m m. Kontrollera om denna bild finnas på någon annan
sida)
Kontrolläst
av Sonja och Knut
|