utdrag ur boken del 1
(om Den förbjudna staden)

Här får man låta fantasin flöda. Kan det vara hästar, mulåsnor, kameler och kärror av olika slag? Det är svårt att se av bilden.

.........(sid 326) Men nu då detta inte är möjligt, så låt om oss fortsätta norrut utmed den rosenröda muren, vid hvars fot kanalens vatten sakta skvalpar. (sid 327) Bogdochan har låtit allt Pekings elände och förfall rycka sig inpå lifvet, så mycket är säkert. Muren befinner sig i ett bedröfligt skick, graniten är söndrig, kalken bortfallnen, stora luckor gapa än här, än där, sopor och smuts öfverallt, och tiggare äfven här sökande värme hos svinen. Så äro vi vid palatsets nordöstra hörn och fram för oss ligger det högt uppstigande Mö-schan eller Tjing-schan, som det egentligen heter, omgifvet af en mur äfven det. Här stiga paviljongerna, inbäddade i bersåer, uppför det konstgjorda bergets sluttningar öfver och öfver varandra i terrasser, gifvande det hela utseende af ett tempelberg. Tjing-schan är ryktbart i Kinas historia såsom bärare af ett sorgligt, storartadt minne. Den siste Mingkejsaren, Hwai-tsung-tjeng, hade af sin företrädare mottagit riket i ett genom krig med de Liao-tung behärskande mandschus försvagadt tillstånd. För att ytterligare öka svårigheterna utbröt ett inbördes krig, i det en man vid namn Li-tse-tjing sökte störta Mingkejsaren från draktronen. Då Hwai-tsung-tjeng sålunda såg sig på alla håll omgifven af svårigheter och misströstad om att kunna rädda riket och dynastien, hängde han sig i en af Tjing-schans paviljonger och gjorde sålunda ett tragiskt slut på den ärorika Ming-dynastien, den (sid 328) sista kinesiska. Li-tse-tjing var nu till en viss grad situationens herre, men hans motståndare anropade manschus hjälp mot upprorsmännen och Sung-tjih intågade i spetsen för dessa i Pe-king, bemäktigade sig den vakanta draktronen. Denne Sung-tjih blef stamfader för den ännu regerande dynastien Tai-Tsing.
           Vilja vi från Tjing-schans komma öfver till kejsarstadens vestra delar, så måste vi gå ut genom norra porten, återigen följa muren till vestra porten och där inträda. Det för allmänheten tillgängliga stycket af kejsarstadens vestra hälft är helt och håller afstängdt från den östra hälften genom de stadens hela längd upptagande muromgifna kejserliga parkerna och sjöarne. Här i denna dela av kejsarstaden ligger Pö-tang - norra kyrkan - ett hvitt marmortempel, uppbygdt på samma plats där den gamla, 1864 förstörda jesuitkyrkan stod, men för öfrigt erbjuder stadsdelen föga, då den till följd av sitt isolerade läge är fattig på stora gator. Vi göra bättre i att lämna kejsarstaden där de rosenröda murarne och mer eller mindre trasiga och smutsiga portvaktare oupphörligen ställa sig i vår väg, tvingade oss till tidsödande omvägar, för att bege oss ut i tartarstadens yttre delar, hvilka dessutom i alla afseende äro mer sevärda än kejsarstaden.

...........................